Recension

:  Var inte rädd för mörkret
Var inte rädd för mörkret Kristina Agnér
2021
Bonniers
7/10

“Det är inte mörkret som är farligt, det är människorna” – en pusseldeckare från de djupa småländska skogarna

Utgiven 2021
ISBN 9789100186333
Sidor 344

Om författaren

Kristina Agnér (född 1981) debuterar 2021 med romanen Var inte rädd för mörkret. Inspirationen till debutdeckaren har hon hämtat ur de småländska skogarna. Boken skrevs i verklighetens motsvarighet till Alvas båtsmanstorp. I likhet med sin romangestalt är Kristina Agnér utbildad socionom, men försörjer som frilansredaktör och manusutvecklare.

Sök efter boken

En angenäm fläkt av gammaldags pusseldeckare vidhänger Kristina Agnérs fina debutdeckare Var inte rädd för mörkret, som handlar om tre generationer kvinnor och ett mystiskt försvinnande.

Det är redan augusti och i Tosseboda, en på ytan idyllisk liten ort i mörkaste Småland, råder värmebölja (“sommarens sista dödsryck”). Hit anländer Alva Fagerström efter att ha fått bud om att hennes mor Lena hastigt avlidit. Kvar i lägenheten i Stockholms innerstad lämnar hon ett samboförhållande i kris, då hon just kommit på sin pojkvän Johan med att vara otrogen.

Det visar sig att Lena inte alls dött av en hjärtattack, som man först trott, utan blivit tagen av daga. Hon hittades i växthuset på tomten till sitt barndomshem, ett gammalt båtsmanstorp dekorerat med vitmålad snickarglädje.

I torpets gömmor upptäcker Alva en gulnad tidningsartikel daterad 1965 om den försvunna hemmafrun och småbarnsmamman Evy Johansson, som var Alvas mormor. En kryptisk lapp med orden “Tar det aldrig slut?” var det enda spår hon lämnade efter sig.

Allt tyder på att Lena hade börjat gräva i den mystiska händelsen innan hon dog och nu ställer sig Alva frågan huruvida hennes död är länkad till Evys försvinnande mer än ett halvsekel tidigare.

Far (som egentligen gått i pension) och son Mogren utgör den samlade polisstyrkan i bygden. Den yngre, Jonatan Mogren med skägget i behov av ansning, kepsen nedtryckt över hjässan och taxen Doris i släptåg gör ett uselt första intryck på Alva. Något som han i och för sig – med varierande framgång – bemödar sig om att revidera senare i boken.

Medan den utlovade förstärkningen från Rikskrim låter vänta på sig uppvisar lokalpolisen en amatörmässighet som för tankarna till gamla tiders pusseldeckare. Det är till exempel inte särdeles realistiskt att offrets dotter får ta del i mordutredningen. En utredning där kafferepen tycks utgöra en viktig informationskälla.

Den trolska småländska naturen är starkt närvarande i romanen. Granskogen susar inpå knutarna. Inför tystnaden (“full av liv men också full av varsel”) och den mörka augustinatten känner Alva en icke-rationell, förlamande skräck. Någonstans i mörkret lurar en fara.

I takt med att gåtans upplösning kommer närmare drar det ihop sig till oväder, då stormen Gunvald är i antågande. Vädrets makter ackompanjerar den dramatiska slutstriden.

Författaren har lyckats skapa en hotfull stämning av det krypande slaget och bemödat sig med språket, som är njutbart, då och då med en poetisk anstrykning. Kompositionen är välgjord och personporträtten fint utformade. Jag hittar sannerligen inget att klanka på där. Min enda invändning består i att själva mordintrigen kunde varit mer originell. Det känns som om jag läst samma story dussintals med gånger förut.

Läs en lagom ruskig sommarrysare och få en kärlekshistoria på köpet.

Ingrid Löfgren

Publicerad: 2021-06-25 00:00 / Uppdaterad: 2021-06-25 08:05

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8500

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?