Aza Holmes har egentligen annat att tänka på än en försvunnen miljardär. Uppriktigt sagt har Aza Holmes över huvud taget svårt att leva utanför sina egna, ständigt vindlande tankar. Tankemonster. Monstertankar.

De där som sällan vill låta henne fokusera på normala tonårssaker, som relationen till bästa vännen Daisy och hennes Chewbacca-fanfiction, skolan eller killar. Herregud, bara tanken på att kyssas … Bakterier, mikrober som tar sig in i kroppen och hotar att döda en. Sådant får Azas tvångstankar att spinna iväg i en ren, alltigenom hotande tornado.

Daisy däremot är mycket intresserad av den belöning som utlovas till den som kan bidra till gripandet av den skattefuskande multimiljardären Russell Pickett, och Aza är hennes väg in. Aza har nämligen varit på läger-för-ungar-som-förlorat-en-förälder tillsammans med Picketts äldste son, Davis.

Davis kanske inte direkt tror på tjejernas fejkade kanotolycka utanför egendomen, men kan inte låta bli att vara glad att återse Aza. Han har aldrig kunnat lita på att någon gillar honom för något annat än hans pappas alla pengar. Pengar som, om den försvunne Pickett skulle visa sig vara död, oavkortad ska gå, inte till de båda sönerna, utan till ett uråldrigt ödledjur som Pickett föreställt sig bär på nyckeln till evigt liv.

Som så ofta är John Greens roman en charmerande blandning av udda, mer eller mindre knasiga men tänkvärda idéer. Det gäller inte minst titelns stapel av sköldpaddor. Den här boken har samtidigt omtalats som Greens mest personliga, där han använder sina egna erfarenheter av att kämpa med tvångstankar.

På ett plan kan jag förstå varför. Det som klarast sitter fast i mitt minne efter läsningen är mer än de visserligen mycket trivsamma karaktärerna, relationerna och intrigvindlingarna, just Azas tvångstankar, och inte minst hennes ständiga petande med ett sår på ett finger. Det svindlar lite av illamående bara jag tänker på det. Det är en – också rent fysiskt – väldigt gripande skildring.

Ändå har jag svårt att riktigt, riktigt komma över hypen. Känns den inte ändå som, tja, ännu en John Green-roman, helt enkelt? Vilket i och för sig har en ordentligt hög lägstanivå och verkligen inte är det sämsta.