Alaska är tjejen vars hippieföräldrar låtit henne välja sitt eget namn. Tjejen som, fyra år gammal, pekar på jordgloben, på Alaska, för att hon redan då är ute efter något som är stort och långt bort. Alaska är livlig och nyckfull, inte alltid så lätt att ha att göra med, och … alldeles, alldeles underbar.

Det tycker i alla fall Miles Halter. Han möter Alaska när han flyttar till den lilla internatskolan Culver Creek i Alabama, för att byta sin händelselösa Florida-tillvaro mot ett Stort Kanske. Det sista kommer från hans något udda passion för biografier och uttalanden på dödsbädden – ”Jag går att söka ett Stort Kanske” ska ha varit François Rabelais sista ord.

I alla fall är Miles ute efter förändring och han får den. På Culver Creek möter han Översten och Alaska och de andra eleverna, de som är mer som han och de rika typerna som de ligger i krig med. För att inte tala om det ganska godmodiga krig som pågår hela tiden mellan skolans strikta regler och Överstens och Alaskas uppfinningsrikedom och lust på det förbjudna. Men allt är inte en lek och till slut händer det som delar in Miles tillvaro på Creek i ett högst påtagligt Före och Efter.

Hela romanen är faktiskt indelad i Före och Efter. Första kapitlet heter ”etthundratrettiosex dagar före” och så räknas det ner. Det låter kanske som ett billigt trick, men det är effektfullt. Ibland, och kanske inte minst när man är tonåring, kan människor och händelser förändra just så mycket, att allting blir till Före respektive Efter.

John Green skildrar det rakt och oerhört drabbande, men en välavvägd känsla av direkthet och av eftertankens kranka blekhet. Han blandar stort och dramatiskt allvar med roliga och udda detaljer och lyckas på något sätt skapa karaktärer som blir så förhöjt egna att de känns mänskliga.

Jag antar att internatskolor tilltalar ungdomslitteraturen av samma anledning som föräldrarna så ofta är döda i fantasyböcker: det ger större utrymme att vara någon själv, att utforska sina egna gränser, möjligheter, tillkortakommanden. Var är Alaska? får mig ibland att tänka på en annan internatskoleskildring, Döda poeters sällskap. Fast det är väldigt olika berättelser finns också något grundläggande, poetiskt och livsavgörande. Den melodramatiska tonårstiden, det Stora Kanske. Före och Efter.