Trots att en hel ocean skiljer min verklighet från den amerikanska författaren Tillie Olsens (1912 – 2007) och lite mer än sex decennier passerat sedan novellerna i samlingen Jag står här och stryker (1956 – 1961) kom till känns frågorna som karaktärerna brottas med kusligt aktuella. Ämnen som moderskap, dubbelarbete, kvinnors villkor, skrala pensioner, rasism, ensamhet, åldrande, fattigdom, sjukdom, kärlek, alkoholism och skuld ryms i Olsens rika författarskap. Det är inte svårt att leva sig in i novellerna och sympatisera med kvinnorna.

Förlaget Romanus & Selling har i vår gett ut en nyutgåva av novellsamlingen, som försetts med ett osedvanligt tilltalande, dekorativt och färgglatt omslag, signerat Lotta Kühlhorn. De fyra novellerna finns för övrigt redan tidigare på svenska under titeln Ge mig en gåta (Trevi förlag 1980) och jag försöker utan framgång lokalisera mitt eget medfarna exemplar av den gamla utgåvan i bokhyllan här hemma. Det är bara att konstatera att min nogsamt upprätthållna huller om buller-princip – med dubbla rader och böcker på tvären – inte håller måttet.

Jag tycker mig se vissa paralleller mellan Tillie Olsen och den svenska författaren tillika städerskan Maja Ekelöf (1918 – 1989), vars enda roman Rapport från en skurhink (1970) på sistone hamnat i rampljuset i och med att en biografi över Ekelöf ligger på bokhandelsdiskarna. Trots att de förvärvsarbetade hade fyrabarnsmamman Tillie Olsen och fembarnsmamman Maja Ekelöf ork att uppröras över sociala orättvisor och engagera sig politiskt. Olsen knegade för brödfödan som servitris, hembiträde samt på fabrik, medan Ekelöf städade, bland annat på biblioteket i Karlskoga. Kvinnornas tidiga skolgång var inte mycket att skryta med och författardebuten skedde i mogen ålder. Likväl har båda gjort avtryck i litteraturhistorien. I synnerhet Tillie Olsen, som även publicerade rikligt med artiklar och blev en uppskattad föredragshållare.

Olsens fyra noveller är stilistiskt fulländade små mästerstycken. Synvinklarna skiftar genom att en rad olika röster kommer till tals. Texterna är replikspäckade och består delvis av inre dialoger. Författaren avslöjar inte allt på en gång för läsaren, utan smyger elegant in värdefulla upplysningar en efter en. Pusselbit läggs till pusselbit. Rätt som det är gör historien ett hopp i tiden. Tekniker som tvingar läsaren att vara mycket uppmärksam och inte ge avkall på koncentrationen. Jag finner att jag behöver läsa novellerna både två och tre gånger.

Sidorna i Olsens noveller befolkas av fattigt folk i nedslitna bostäder i stadsmiljö. Den första och den sista berättelsen är mina favoriter. Huvudpersonerna har en del gemensamma drag. Både den namnlösa mammans (i ”Jag står här och stryker”) och Evas (i ”Ge mig en gåta”) liv har varit begränsade på grund av brist på pengar jämte klass – och könstillhörighet. Kvinnorna har aldrig fått lov att ta plats eller själva välja hur de vill leva sina liv. Sonen Lennie uttrycker sina tankar om Eva med orden: ”det i henne som aldrig hade levat”.

Med tre barn och heltidsjobb har egentid varit en bristvara under många år också för mig. Nu är mina barn vuxna, men till skillnad från Eva i novellen ”Ge mig en gåta” har jag fått min hett åtrådda egentid, medan Eva riskerar att snuvas på sin. Efter 47 år av markservice åt man och sju barn ivrar hennes man för att flytta till ett kooperativt boende för pensionärer, medan frun inte står ut med tanken på en massa främmande människor. Hon vill äntligen slippa dansa efter andras pipa.

Mannen och barnen gaddar ihop sig. Evas hemliga vapen är att skruva ned ljudet på sin hörapparat när omvärlden blir alltför påträngande, vända sig inåt till minnena och böckerna (som hon kan utantill) och förskansa sig i sängen. En hätsk batalj inleds makarna emellan, men ingen går egentligen segrande ur striden.

Gammal ärrvävnad brast och såren varade sig på nytt. Tjechov minsann. Hon tänkte utan värme på den unga hustrun som i sena kvällstimmar ammade ett spädbarn, ofta med ett av de andra i knät och försökte hålla sig vaken för att utnyttja den enda tid som stod henne till buds att läsa. Hon kunde ännu känna nattkylan på hans kind när han kom hem sent från något sammanträde.

Den – i förstone kryptiska – novelltiteln ”Ge mig en gåta” syftar på att barnbarnen försöker få sin mormor att interagera med dem. Responsen blir att hon påstår att hon inte kan några gåtor. Hon klarar helt enkelt inte av kraven från de yngsta barnbarnen, vilket är hjärtskärande att bevittna. Medan omgivningen står handfallen tar den – nu dödssjuka – Eva stegvis avstånd från livet. Samtidigt som hon plågas av smärtsamma minnesbilder från det gamla hemlandet Ryssland.

I novellen ”Jag står här och stryker” rannsakar en fembarnsmamma sitt samvete gentemot den äldsta dottern. Minnena tränger sig på. Hon känner skuld över att hon inte kunnat ägna så mycket tid och omsorg åt sin äldsta dotter, men inser samtidigt att hennes valmöjligheter varit begränsade. Den korta berättelsen är djupt tragisk och griper tag i sin läsare.

Jag kan bara avslutningsvis konstatera att Tillie Olsens författarskap fortfarande är relevant för oss idag och det är gott att hon uppmärksammas.