Här i Sverige har 1970-talet ofta förknippats med en stark vänstervåg. I det allmänna pratet om vänsterrörelsens meningsutbyten är omdömena ibland raljerande. Striderna om den ”rätta” socialismen var många. I det lilla partiet KFML gick diskussionsvågorna höga och en grupp utbrytare bildade sitt eget parti med tilläggsändelsen ( r ) – som stod för revolutionärerna.

En person som kom att bli en av de mest aktiva anhängarna för KFML(r) var Maja Ekelöf, som blev känd för att ha skrivit den storsäljande boken Rapport från en skurhink. Hon vann en romantävling utlyst av förlaget Rabén & Sjögren, där den vann förstapris år 1970. I år 2022 är hon åter aktuell, eftersom Nina van den Brink skrivit en omfattande biografi om henne.

Livet i Karlskoga, där Bofors var största arbetsgivare, hade varit synnerligen slitsamt. Familjen hade lämnats av pappan/maken och Maja Ekelöf som den kvarvarande föräldern hade aldrig haft chansen att utbilda sig till ett yrke. Hon klarade försörjningen tack vare sin kroppsliga uthållighet som omfattade tidningsutdelning på nätterna och korta städuppdrag. Lättnaden infann sig till slut när hon fick en anställning där uppgiften var att städa på biblioteket. Lågavlönat jobb fortfarande, men ändå en viss trygghet att utföra jobbet på samma plats.

I och med vinsten i romantävlingen följde Stockholmsbesök och möten med ansedda personer inom litteraturvärlden. Men redan några veckor efter att hon gett sina första intervjuer förstod Ekelöf att i offentligheten framställdes hennes författargenombrott som en askungesaga. Och hela tiden skulle hon posera med en golvmopp och en skurhink. Det gavs inte utrymme att prata om arbetsvillkoren varken för egen del eller för andra personer som jobbade inom lågavlönade yrken. Där har biografins författare riktat ett intressant ljus: vad är det som gör att redan etablerade personer blir förvånade om en arbetare har bildningsintresse eller synpunkter på vilka politiska frågor som borde stå högst upp på dagordningen?

Den utgivna och storsäljande boken innebar en ekonomisk lättnad i det fortsatta livet. Men Ekelöf glömde aldrig bort varifrån hon kom. Dessutom kände hon stark solidaritet med människor runtom i världen som levde under svåra levnadsförhållanden. Hennes engagemang var stort för befolkningen i Vietnam som flydde USA:s bomber och hon blev en profil i Karlskoga när hon i femtioårsåldern tillsammans med radikala ungdomar delade ut protestblad. Däremot kom hon aldrig nära sin äldsta syster, som också hunnit ge ut en, två romaner. Där tycks en ideologisk klyfta varit alltför stor. I stället byggdes starkare band till andra syskon och väninnor. Och samhörigheten med de egna barnen kunde ingen bryta. Den stod pall för utmaningar under hela deras uppväxt men också när de alla blivit vuxna. Sin närhetslängtan fick hon utlopp för i en innerlig brevväxling med en av 1970-talets mest kända ekonomiska brottslingar Tony Rosendahl. Vänskapen varade några år men efter avklarad fängelsetid bibehöll de inte längre kontakten med varandra.

Författaren Nina van den Brink närmar sig varsamt denna ensamförsörjare av fem barn i tonåren. Ingenstans finner jag att hon syftar till att väcka läsarens sensationslystnad över att en städerska ville författa likt de autodidakter som Ekelöf så starkt beundrade, däribland Sara Lidman och Ivar Lo-Johansson.

Biografin ger en djuplodande inblick i politiska strider, där diskussionstonen blev allt hårdare. I läsningen kommer det fram hur 1970-talets städyrke värderades (låg status och låg lön – är någon förvånad?) och hur det fysiska arbetet slet på den anställdas kropp. Händelserna som inverkade på det politiska klimatet var terrordåd och mord på politiska aktivister. Nyhetsrapporteringens dynamik kan vi känna igen från idag. Ju mer spektakulärt en händelse skildras, desto större tidningsupplaga (idag antal klick/gilla-tryck på sociala medier).

Källmaterialet som innehåller brevkorrespondens, tidningsartiklar och intervjuer i radio och tv har sannolikt erbjudit en möjligheternas mångfald för van den Brink. Sådant kan vara krävande för dispositionen men kapitlens övergångar är eleganta och prosan är något i särklass. Dessutom förmedlas en samhörighetens känsla som aldrig blir sentimental. Maja Ekelöfs vårdande av vänskapsrelationer och hennes politiskt aktiva liv gör intryck på mig.

Också i van den Brinks närmaste släkt finns kvinnor som försörjt sig som städerskor. De korta personligt hållna styckena beskriver en viktig kompetens att känna stolthet över, men mellan raderna anar jag en sorg över att samhället är långt ifrån att sätta det rätta värdet på yrket. Reflektionerna kring van den Brinks egen klassresa och minnen från uppväxten berättar om osynliga hierarkier där skam blandas med lågmäld frustration.

Slutackordet är omöjligt att bortse från. Här hör jag en ömsint hyllning av kvinnorna i familjen. Det är som om hon vill uppmana läsaren att sjunga med i en fiktiv melodi som innehåller refrängen: Glöm aldrig varifrån du kommer. Låt ingen ta din stolthet ifrån dig.