Recension

: Jag tar samma som hon
Jag tar samma som hon: Mina äventyr som kändisbantare Rebecca Harrington
2015
Printz Publishing
7/10

Ingen har avokado som favoritmat

Utgiven 2015
ISBN 9789187343612
Sidor 136
Orginaltitel I'll Have What She's Having: My Adventures in Celebrity Dieting
Översättare Pia Printz
Illustratör Moa Hoff

Om författaren

Rebecca Harrington
foto: Michael Lionstar.

Rebecca Harrington, som till vardags är journalist på New York Post samt skriver för tidningar som ELLE och New York Magazine, bestämde sig för att inte längre bara förundras över kändisarnas galna dieter och desperata vikthållningsförsök. Hon bestämde sig helt enkelt för att testa sig igenom och analysera ett antal kända personers dieter. Tidigare har Rebecca Harrington utkommit med romanen Penelope.

Sök efter boken

Kändisar är som ett släkte för sig, och vi älskar att läsa om dem. Ibland är det som att vi aldrig kan få nog av dem faktiskt. Inte är de som oss heller. Rör sig i en egen spännande värld där andra kändisar finns. Sitter i intervjuer dagarna i ända, åker limousine eller åtminstone inte tunnelbana. När de inte gör något oerhört glamoröst jobb då. Självklart kräver de tillgång till en garderob och en slags föda som vi andra bara kan drömma om. Rebecca Harrington, journalist och författare, bestämmer sig för att försöka, så långt det går, att ikläda sig kändisarnas liv. Hon ska anamma deras klädstil, träna efter deras träningsprogram, anordna deras typ av middagsbjudningar, men framför allt ska hon gå på deras dieter.

Döm inte en människa förrän du gått en mil i den personens skor, brukar det heta. Och Du är vad du äter. I dagens Sverige har väl hälsohetsen sällan varit så stark. Isabelle Ståhl skrev för ett tag sen en bra krönika i ämnet. Det är konstigt, men när människor flyr från sina hem och andra jobbigheter, går det alltid att bry sig om vad man har på mackan istället. När var individ är ansvarig för sin egen lycka, är det inte nästan lite brottsligt att äta fettdrypande pizza då?

När det gäller kroppen och utseendet har kvinnor alltid varit de mest utsatta. Att ovanpå detta vara en känd kvinna skapar förstås ytterligare press. Ibland tänker jag att kändisarna själva rycks med i hur vi ser på dem. Bilden skapas inte av dem, de försöker bara leva upp till förväntningar en diffus ”omvärld” skapar. En ond cirkel, som i vissa fall blir ett lustiga huset. Som Michael Jackson, ungefär.

Men hur mår du av att bara äta kålsoppa, som Dolly Parton sägs ha gjort i perioder? Att aldrig bli ordentligt mätt, när du frenetiskt försöker pilla av det lilla kött en flamberad vaktel erbjuder, som Karl Lagerfeld gjorde när han gick ner trettiofem kilo på två år? Hur väl överlever du på grön juice och lite avokado fram till fyratiden på eftermiddagen, går det att bli smal på pasta som Sophia Loren hävdar, och varför åt Elizabeth Taylor biff med jordnötssmör?

Vinningen med den här boken är främst dess hysteriskt roliga ton. Jag har sällan haft så kul när jag läser en bok. Dessa krönikor på cirka fem sidor var, har tidigare publicerats i New York Magazine. Det är ett ambitiöst (och lite farligt skulle jag vilja säga) wallraffprojekt Harrington gett sig in i. Stundtals fascineras hon över och beundrar sina utvalda kändisar. Gwyneth Paltrows recept är riktigt, riktigt goda. Om nu någon dödlig människa haft råd med alla dessa ingredienser… Madonnas träningsprogramsvideo Addicted to sweat (”Jag är inte beroende av svett”, konstaterar Harrington) är hon så rädd för att hon gömmer den i sin soffa.

Ofta passar Harrington på att anamma kändisens eget språk i respektive avsnitt. Hon fördjupar sig, och hinner på få sidor ge en hyfsat nyanserad bild av personen ifråga. Under ytan pågår ständigt en feministisk diskussion. Som aldrig lämnar underhållningsnivån, men som samtidigt känns uppfriskande arg. Och jag tror att detta är en smart väg att gå, att formatet så att säga tilltalar flera.

Är Madonnas diet hård? Det kan du ge dig fan på att den är. Är den rolig? Nej! Måste man äta surkål? Ja! Men vad jag verkligen insåg är att Madonna är en revolutionär feminist och det är tufft att gå på en revolutionärs diet. Hon dansade i brudklänning! Hon kallade David Mamet för chauvinist! Hon gjorde en sexbok som hette Sex! Paul McCartneys hår är misstänkt brunt, men ingen säger att han anstränger sig för mycket för att se ung ut. Jag antar att frågan är denna: Åt suffragetten Susan B. Anthony surkål varje dag? Det gjorde hon antagligen.

Allt inramat av Moa Hoffs snygga klippdocksillustrationer.

Jag har inte lika stor koll på alla kändisar som nämns, och de roligaste är förstås de stora. Pippa Middleton känns till exempel mal placé, stycket om hennes diet tillför inte så mycket och hon är ingen särskilt rolig eller intressant personlighet.

JTSSH2

Vissa kändisar är förstås med för att deras diet ska speglas, inser jag. 5:2-dieten till exempel, som speglas genom Miranda Kerr. Miranda Kerr har jag inte koll på vem det är, men för att vara fotomodell, skriver Harrington, är hon ”förvånansvärt ofta med i nyheterna”. Mest känd är hon kanske för att eventuellt, ingen vet säkert, ha legat med Justin Bieber. Och så skriver hon mycket om bantning och skönhet, då. Harrington testar 5:2 och omdömet blir ständig hunger. Dag 4 skriver hon:

När jag äntligen äter de 170 gram hälleflundra utan något till, som jag tillåter mig (240 kalorier), kan jag bokstavligen inte ens prata med mitt middagssällskap för att jag är så hungrig. Han har vin. Jag har en svag version av grönt te. Jag fryser plötsligt väldigt mycket, som Madame Bovary innan hon dör. Nästa dag vaknar jag upp utsvulten och nästan sjuk. Jag äter Ägg Benedict och känner mig bättre.

Det är även Miranda Kerr som påstår att avokado är hennes favoritmat. ”Avokado är gott”, skriver Harrington, men är det ens favoritmat? Svaret är nej. Avokado är ingens favoritmat.”

Och gör det plågsamt tydligt hur många som är med på det här självbedrägeritåget egentligen. När Cameron Diaz säger att hon tidigare kunde äta vad som helst utan att gå upp i vikt, men att hon sedan började fundera över hur kroppen egentligen mådde av all denna skit och började äta strikt supernyttigt istället… varför det? frågar sig Harrington. Hon testar bönburrito med extra ost, som den forna Cameron Diaz älskade, tillsammans med nachos, och konstaterar att alltihop är sagolikt gott. ”Jag har ingen aning om varför hon slutade äta sådant här”. Sophia Loren åt pasta varje dag och skröt om det för journalisterna. Men när Harrington ger sig på hennes diet inser hon att det är mängden som avgör.

Jag lärde mig att ibland är de bästa sakerna förfärliga när man får dem i för liten mängd. Bättre att leva som ett hälsofreak, för då behöver du inte ha livets goda mitt framför näsan.

”Ha bra gener”, skrev Nanna Johansson i en på facebook hårt delad serieruta med skönhetstips inför badsäsongen för några år sen. Det finns en sorglig sanning begravd där. Vissa kan äta hur mycket som helst. Andra går lätt upp i vikt. Vissa får utslag i ansiktet av gluten. Andra inbillar sig att de är allergiska mot gluten och en hel mängd andra livsmedel, för att de fick en panikångestattack på en fest en gång (Gwyneth Paltrow). Dieter tycks kräva ekonomi och tid. Och inget bättre för dig.

Jag hade också velat ha ett mer djupgående grävande: hur påverkar det ämnesomsättningen att som Karl Lagerfeld dricka cola light hela morgonen? Hur blir egentligen avföringen om du äter som Marilyn Monroe gjorde? Fast det passar kanske inte in i det lättsamma krönikeformatet…

Jag läser Jag tar samma som hon till större delen under en och samma dag, sittande på ett fik i stan. Är det en slump att jag just denna dag väljer pizza till lunch, och blir toksugen på en muffin på eftermiddagen? Att läsa om att inte få äta som jag vill gör mig alldeles galen. Jag tror det är det dieter främst gör med folk. Jag tror det är det alla bantningslöpsedlar tillför vårt samhälle: besatthet. Fokus på fel saker. Att skapa sig problem. Nästan alla kvinnor jag pratar förtroligt med saken om visar sig någon gång i livet ha haft ätstörningar. Större eller mindre, kort eller lång period i livet, men sjukdomen är alldeles för utbredd för att inte genast börja kallas för samhällssjukdom.

Jag tar samma som hon belyser, ur ett underhållande perspektiv, något som verkligen inte är underhållande. Du är vad du äter är också en märklig sak att hävda om man strävar efter att uppnå de saker ens idol har uppnått. Möjligen kan träning och god kosthållning ge en människa mer energi att förverkliga sig själv och kicka igång karriärsklättring. Men knappast enbart detta. Det är snarare ännu ett exempel på människors önskan att hitta snabbast och minst krävande väg till toppen. (Och vad är toppen? Greta Garbo fick nog och drog sig undan offentligheten vid 36 års ålder. Förmodligen på grund av sin märkliga diet, tror Harrington. Som inte ens kan ta ut den påstått så goda sellerilimpan ur ugnen, eftersom den luktar ruttnande lik. Limpan får stå där som en skampåle i veckor.)

JTSSH1

Det är, trots envist hävdande att så skulle vara fallet, inte Beyoncés kurviga men ändå smala kropp som gjort henne framgångsrik. Om hon tar en muffin till fikat är egentligen lika ovidkommande som om hon har en cellulit på röven. Vi vet ju detta. Ändå talas det hela tiden om för oss att det förhåller sig annorlunda. Det är psykologiskt intressant och jävligt korkat. Och världen kan aldrig bli en jämlik plats så länge det upprätthålls.

Jag vill citera hela tiden egentligen, det finns så mycket träffsäkert och Rebecca Harrington är så himla rolig. Men avslutningsvis ur krönikan om Victoria Beckhams diet då:

Jag älskar makadamianötmjölk! Det smakar nästan lika gott som vanlig mjölk. Och gröten smakar lite som gröt. Vilken seger.

Lina Arvidsson

Publicerad: 2015-11-11 00:00 / Uppdaterad: 2015-11-10 20:24

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6348

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?