Recension

: Ett vattentätt alibi, Den blå pelargonen, Döden i floden, Diomedes hästar
Ett vattentätt alibi, Den blå pelargonen, Döden i floden, Diomedes hästar Agatha Christie
2015
Novellix
6/10

Snyggt paketerade mysterier

Utgiven 2015
Orginaltitel The Unbreakable Alibi, The Blue Geranium, Death by Drowning, The Horses of Diomedes
Översättare Helen Ljungmark
Först utgiven 1929, 1932, 1932, 1947

Om författaren

Agatha Christie (1890-1976) var brittisk författare och dramatiker, mest känd för sina kriminalromaner med bland andra Hercule Poirot och Miss Marple i huvudrollerna. Hon debuterade 1920 med En dos stryknin. Christie ska, näst Shakespeare, vara världens mest sålda författare. Hennes pjäs Råttfällan har för övrigt getts i över 26 000 föreställningar. Först på Ambassadors Theatre i London 1952 till 1974. Därefter flyttades den till St Martin’s Theatre där den gått oavbrutet sedan dess.

Sök efter boken

Som så ofta när det skrivs om Novellix är det två saker som är svåra att förbigå, just för att de är så bra. Först är det konceptet – att ge ut enskilda noveller i bokform, små böcker, lätta att ta med och en lagom litteraturmängd för dem som inte är så snabbläsande, eller som vill varva tidskriftsläsande och mobilblippande med något lite mer själsligt mättande under en kortare resa. Perfekta som presenter är de också, särskilt genom den andra saken: formgivningen. De kvartetter eller fyror som ges ut (med undantag för någon femma och någon bonus) är alla enhetligt och oftast väldigt snyggt formgivna, flera dessutom försedda med speciellt designade presentaskar.

Mina formgivningsmässiga favoriter hittills är den franska och den ryska fyran från 2014 men Sara R. Acedos omslag till de fyra Agatha Christie-novellerna är verkligen utsökta, som vanligt med en enhetlighet men samtidigt poängterande de olika novellernas särdrag.

Agatha Christie behöver ju inte någon presentation men hennes noveller tillhör nog ändå det som läses minst nuförtiden (bortsett från romanerna hon gav ut under pseudonymen Mary Westmacott, och dem kan man gärna lämna därhän). De fyra novellerna ges ut i en sorts samarbete med förlaget Bookmark, som samtidigt ger ut ett antal av kriminalromanerna samt den novellsamling ur vilken novellen Ett vattentätt alibi hämtats i nya översättningar.

Och just när det gäller deckare blir det som är novellens styrka dess svaghet, åtminstone när det handlar om så korta noveller som här. Ett mysterium kräver ofta utrymme för att kunna utvecklas, och för att läsaren ska kunna fundera och gå i listigt placerade fallgropar. Agatha Christie må vara skicklig men det blir lite för kort, för enkelt och flyktigt i de flesta av fallen. Helen Ljungmarks översättningar är bra med ett ”modernt” språk tryfferat med ord och uttryck som härrör sig från eller för tanken till den tid då novellerna skrevs och utspelar sig.

I Ett vattentätt alibi är det varken miss Marple eller Hercule Poirot som står för tankekraften, utan i stället det för många okända paret Tommy och Tuppence. De är småtrevliga men inte i närheten av sina detektivkollegor. Här handlar det inte om något mord, eller ens något brott, utan om ett vad kring det perfekta alibit. En ung kvinna har lämnat sin tillbedjare bevis på att hon övernattade i Torquay samtidigt som hon var i London och nu ber han om hjälp att ta reda på var hon verkligen var – och hur det hela gått till. En bagatell på flera sätt men en sympatisk sådan.

I Diomedes hästar är det Hercule Poirot som löser mysteriet med en droghärva så nog finns det ett brott men inte något mord. Det går lite för fort, som om de antika hästarna skenar förbi skeendet och jag saknar egentlig utveckling och Poirots vanliga inveckling i långa resonemang.

De två noveller där miss Marple uppträder är de mer ordinära, på så sätt att det finns mord att utreda men paradoxalt nog fungerar det korta formatet nästan bättre här.

I Döden i floden är det en ung, gravid kvinna som drunknat och det är inte uppenbart att det rör sig om ett brott överhuvudtaget, förrän miss Marple luftar sina misstankar, men eftersom hon gör det så övertygande och därtill har ett namn på den hon tror är skyldig blir det en polissak.

Den blå pelargonen, slutligen, återger något som hände för halvtannat år sedan. En spökhistoria på en middag men en av gästerna är miss Marple. En klen kvinna får besök av ett medium och senare ett anonymt brev där hon varnas för fullmåne och blå blommor:

Den blå primulan betyder varning. Den blå stockrosen betyder fara. Den blå pelargonen betyder död…

Efter den första fullmånenatten dyker det naturligtvis upp en blå primula på hennes blommönstrade tapet… I och med att det hela redan skett blir koncentrationen och det summariska berättandet logiskt och ger inte samma känsla av att något saknas, eller att det går för fort fram. Lösningen är därtill fiffig på det gängse Christieska sättet.

Den här gången vinner ytan över innehållet totalt sett, men Den blå pelargonen kan jag verkligen rekommendera och trots mina invändningar funderar jag på om inte både en och två personer kan komma att få en sådan här uppsättning av mig i julklapp.

Saga Nordwall

Publicerad: 2015-11-12 00:00 / Uppdaterad: 2015-11-11 21:35

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6344

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?