Det vore synd att påstå att Keith Richards är den skickligaste gitarristen i rockhistorien. Eller den smartaste textförfattaren. Eller den bästa förebilden.

Än sen? Han behöver inte sådant. Keith Richards är urtypen, definitionen för Rockstjärnan, den Lord Byron-aktige galningen som skriver låtar som ”Satisfaction” i sömnen (när han någon gång sover). Som rör sig som en balettdansör med danssjuka på scenen och glatt fortsätter spela även om han råkar ramla omkull. Som definierar gitarrspel som ”fem strängar, tre toner, två fingrar och ett rövhål”, och lik förbannat lyckas sätta ihop dem till nya riffkombinationer. Som sjunger ”Happy” med en röst som låter som det där röret i ett whiskydestilleri som ingen vågat byta ut sedan 1794 eftersom det kanske är det som ger smak åt alltihop. Som i början av 70-talet fick höra att han hade sex månader kvar att leva om han inte tog det lugnare med drogerna, sket i det och som 30 år senare måste ställa in en turné eftersom han supit sig full, klättrat opp i en palm och trillat ner och slagit i huvudet. Som har lämnat fler överdoserade vänner och kollegor längs vägranden än någon annan. Som varit ryggraden i samma band i 44 år.

Men tyvärr får konstateras att medan myten om Keef Riffhard har överlevt tre decennier and counting utan någon ny platta i klass med Exile On Main St eller Beggars Banquet lär ingen någonsin bry sig om myten om Victor Bockris. Keith Richards – biografin är i bästa fall något dess ämne aldrig velat vara: adekvat.

Som de flesta icke-auktoriserade biografier har den ett stort problem: att skriva om en människas liv utan att faktiskt ha talat med människan i fråga (och många av dem runt honom) på 20 år. Bockris löser problemet genom att klippa ur andras intervjuer med både Keith och hans medmusiker, flickvänner, fans och kritiker. Ett så gott grepp som något, och vi får en oerhörd massa detaljer om livet i Rolling Stones; i första hand om droger och kvinnoaffärer, och när det hinns med även om musiken – även om man får intrycket att det senare inte riktigt är lika viktigt som det förra. Det blir lite Se&Hör över det, men det är väl svårt att undvika. Men redan här märker man snart ett nytt problem: Bockris skiter blankt i källhänvisningar vilket gör att man aldrig vet om ett citat är från 1964 eller 2002, mitt uppe i ett förhållande eller 20 år efter att det kraschade, just när en platta har släppts eller i ett retrospektiv 30 år senare. Har man 40 år av intervjumaterial att tillgå går det ju faktiskt att få boken att säga i princip vad som helst, och ofta gör Bockris också det; samma turné kan beskrivas som en succé i ena sekunden och en katastrof två rader senare, Keith är nära döden och hälsosammare än någonsin samtidigt utan något försök av Bockris att sätta saker i ett sammanhang. Dessutom är han en rätt schizzig prosaist som på en sekund kan svänga från reportage till arrogant polemiserande – alltid FÖR Keith, förstås, Keith kan inte göra fel. Om hans fru kritiserar hans drickande har hon, jag citerar, ”uppenbarligen blivit galen”. I längden innehåller boken många intressanta fakta och anekdoter (som är svåra att återfinna efteråt, eftersom vi varken får index eller diskografi – dock får vi av någon anledning Keiths horoskop), men rörigt presenterat, med en besk bismak av sensationalism och samma sorts blinda idoldyrkan som passar 13-åriga Backstreet Boys-fans.

När Stones har varit bra är det för att de tagit enkla influenser och satt ihop dem till något som är större än summan av delarna. Enkla blueslåtar som tankats upp med precis lagom mycket bensin och Jack Daniels för att rocka, precis lagom löst och felspelat för att rulla. Men precis som mycket av den musik de släppt de senaste 30 åren må Bockris biografi ha många av detaljerna rätt, men lyckas aldrig få till svänget. Och I need more to keep me happy.