Recension

: Rod: The Autobiography
Rod: The Autobiography Rod Stewart
2012
The Random House Group - Century
8/10

”… quite simply the best job in the world”

Utgiven 2012
ISBN 9781780890524
Sidor 378

Om författaren

Rod Stewart, född 1945 i London, är en brittisk rocksångare och kompositör. Han har varit medlem i de framgångsrika grupperna The Jeff Beck Group och Faces. 1969 startade hans solokarriär med skivan An Old Raincoat Won’t Ever Let You Down. Stewart har sålt mer än 100 miljoner skivor, vilket gör honom till en av världens mest skivsäljande artister någonsin. Med över 30 succéskivor i bagaget och 50 år på scenen, debuterar han nu som författare.

Sök efter boken

Det faktum att Rod Stewart, helt nyligen efter en omröstning, hamnade på topp tio-listan (åttonde plats) över Britain’s
wittiest celebrities – man fick inte rösta på komiker – säger en hel del om hur det är att läsa hans självbiografi Rod: The Autobiography. Att läsa denna bok är som att befinna sig i en spirituell konversation med honom, han är verkligen mån om att vara underhållande och skämtsam. Det blir på så sätt en väldigt personligt hållen livsberättelse, vilket gör att man lär känna honom ganska bra. Visst kan självbiografier vara väldigt tillrättalagda, men här bidrar självdistansen, självironin och humorn till att han verkar sympatisk och han ger därmed ett uppriktigt och ärligt intryck.

Rod Stewarts liv och karriär uppvisar de klassiska ingredienserna hos en verklig framgångssaga, en karriär byggd på stort musikintresse och målmedvetenhet, men också på slumpartade händelser, som ledde honom rätt. Han fick tidigt ett gott råd av sin pappa: för att var nöjd behöver en man tre saker: ett jobb, en sport och en hobby. Detta råd följde han. Jobb: sångare, sport: fotboll och hobby: modelljärnvägsbyggande (här kan man även lägga till konstsamlande). Allt utfört med den allra största passion och hängivenhet. Musiken gjorde honom världsberömd och stormrik, fotbollen gav honom många vänner och fick honom att alltid hålla sig i form och inte gå ned sig i drogträsket, som många andra (han spelar fortfarande i ett lag) och modelljärnvägsbyggandet … ja, det kanske är mer tveksamt. Han berättar i sin bok hur Ruby, en av hans fyra döttrar, efter att ha tittat på hans modelljärnvägsbygge, som han härbärgerar i ett enormt stort rum på vinden i sitt hus i Los Angeles, nyligen påpekade: ”If I didn’t know my dad, I would say the person responsible for this was a psychopath”.

Rod berättar om sitt liv i mestdels kronologisk ordning, från allra första början. Varje kapitel inleds som i en 1800-talsroman: med en liten sammanfattning av vad vi kommer att få veta och lära oss om ”our hero” i det föreliggande kapitlet. I första kapitlet berättas det således om att vår hjälte föddes den 10 januari 1945, i ett sovrum på Archway Road i norra London. Rods pappa var skotte, han hade flyttat till London i sin ungdom och arbetade nu som rörmokare. Han och hans fru hade fyra barn att försörja, och de var mitt uppe i andra världskriget, så Rodericks ankomst var inte direkt planerad. Men han välkomnades ändå mycket varmt. 1962, när Rod var 17 år lyssnade han på Bob Dylans första skiva Bob Dylan. Skivan gjorde ett djupt intryck på honom och han spelade den om och om igen. Han ville själv sjunga och spela dessa sånger. Som 15-åring hade han fått en enklare gitarr av sin pappa, men nu köpte han själv en riktig stålsträngad akustisk gitarr och ett munspel och började öva in Dylans sånger. 1964 anställdes han som bakgrundssångare av bluessångaren Long John Baldry (1941-2005). Rod blev upptäckt av Baldry av en slump. Han såg Rod sitta på en bänk på perrongen vid Twickenham Station i London, spelandes munspel medan han väntade på tåget. Rod har mycket att tacka Long John Baldry för, denne gjorde honom till sångare och artist, därför bär han ett foto av Baldry i sin plånbok och det går inte dag utan att han tänker på honom.

Visst är detta en självbiografi för Rod Stewarts många fans, men den passar även andra, eftersom ju alla självbiografier om musiker alltid förmedlar musikhistoria i en bredare mening. Boken är rik på fotografier och sprängfylld av anekdoter från ett fantastiskt och händelserikt liv, och fylld av hans möten med en massa spännande människor. Att här räkna upp alla personer som passerar revy är ogörligt, de återfinns i bokens utförliga och föredömliga register. Men en person som betytt särskilt mycket är Ronnie Wood, som Rod lärde känna redan 1964. Deras vänskap består än idag.

Varför ger jag då inte den här självbiografin högsta betyg? Kanske för att författaren inte tillräckligt mycket går in och berättar i detalj om själva musiken. Om den kreativa processen finns det dock med en hel del. Rod skrev och skriver själv musik och sångtexter, ofta i samarbete med någon eller några. Den processen verkar i alla fall i början av hans karriär mest ha inträffat i studion strax före en skivinspelning, han arbetade bäst kreativt under press och med en deadline framför sig. Att skriva sånger har alltid varit ganska svårt för honom, medger han. (På senare tid har det dock lossnat, i vår ger han ut en skiva med helt nyskrivet material.) En del saker i hans yrkesliv har till och från känts tråkiga och besvärliga, som just att skriva sånger, men även att spela in skivor, producera, marknadsföra och göra videor. Att däremot uppträda på scen och sjunga har han alltid tyckt om. Att vara sångare i ett rockband är enligt honom ”quite simpy the best job in the world”.

Som bekant har Rod Stewarts liv innehållit mängder av kärleksrelationer med kvinnor, oftast fotomodeller eller skådespelerskor. Om detta berättar han naturligtvis stolt, utförligt och tämligen detaljerat i boken. Han är nu gift med sin tredje fru, Penny Lancaster, och har sammanlagt åtta barn med fem olika kvinnor.

Men helt fri från svåra upplevelser lever ju ingen. År 2000 drabbades han av sköldkörtelcancer, men den upptäcktes tidigt; han blev genast opererad och därmed botad. Operationen medförde att han var tvungen att träna upp sin förmåga att sjunga på nytt, en verklig prövning. Han bekänner stor oro över att han en gång, av åldersskäl, inte längre ska kunna spela fotboll och över att han ska komma att få uppleva att människor inte längre i lika hög grad köper biljetter till hans konserter. Skräcken för ”the empty seat” – att det ska finnas osålda platser på konserter, har han haft till och från under sin karriär.

Sammanfattningsvis verkar Rod Stewart vara en genuint lycklig människa: ”…there is not a day goes by that I don’t wake up and think how lucky I am”, skriver han. Det känns skönt att ta del av en sådan persons liv, som en kontrast till allt elände som omger oss. Och liksom en del andra 68-åringar jobbar han alltså fortfarande, fast inte riktigt av samma skäl som får dessa hans jämnåriga att hålla ut: några tusenlappar extra i månaden att dryga ut pensionen med.

Textutdrag (Visa/göm)

Eva Björnberg

Publicerad: 2013-02-13 00:00 / Uppdaterad: 2013-02-13 23:06

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5094

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?