Recension

: Waging Heavy Peace
Waging Heavy Peace: A Hippie Dream Neil Young
2012
Blue Rider Press
8/10

It’s all one song!

Utgiven 2012
ISBN 9780399159466
Sidor 512

Om författaren

Neil Young, föddes 12 november 1945 i Toronto, Ontario, och är en kanadensisk musiker, gitarrist, sångare och låtskrivare. Young har haft framgångar både som soloartist och som medlem i grupperna Buffalo Springfield och Crosby, Stills, Nash & Young. Han har valts in i Rock and Roll Hall of Fame två gånger, 1995 som soloartist och 1997 med Buffalo Springfield.

Sök efter boken

Under 46 års karriär som rockstjärna, med snälla akustiska visor och förbannade taggtrådssolon, rockoperor och garagerock, syntexperiment och tradcountry, protestlåtar och kärleksballader, medmusiker och kompband som lämnats vind för våg, finns det egentligen bara en sak som förblivit helt konstant med Neil Young: allt han gör är inte lyckat, men allt riktigt lyckat han gjort (och en hel del av det verkligt misslyckade) har kommit från ett ögonblick av inspiration, en idé som han plötsligt fått i skallen och måste haka på tills han lika plötsligt tröttnar på den och dyker på nästa. Hans skivor har alltid varit fulla av förstatagningar, improvisationer, låtar han skrev 20 år tidigare och inte kände för att spela in då, för att inte tala om alla skivor han lagt månader på och plötsligt kastat på sophögen… Det här är mannen som blivit stämd av sitt eget skivbolag för att göra orepresentativ musik, och som när han får reda på att han måste gå igenom en livsfarlig operation för att förhindra en hjärnblödning, slår ihjäl tiden fram till dess med att dra till Nashville och spela in en hel skiva på fem dagar. (En bra skiva, dessutom.) En gubbrockare som spelar på en 59 år gammal gitarr och hyllar Spotify.

Kort sagt, ingen kan vara förvånad över att hans självbiografi fungerar likadant. Han hade ju inte ens tänkt skriva en, han har aldrig skrivit prosa i hela sitt liv. Men då bär det sig inte bättre än att läkarna beordrar honom att sluta med sprit och droger (efter att han i 40 år rökt gräs ”som andra människor röker cigaretter”) om han inte vill sluta som sin far och försvinna in i senil demens innan 70, sedan bryter han en tå, och vafan, något måste man ju hitta på medan man väntar på att den ska läka. Han vet inte hur man skriver musik nykter, så i stället plockar han upp sin laptop och börjar skriva ner vad han tänker på och vips har han skrivit en bok om hur han skriver en bok.

Om man nu ens kan kalla den det. Waging Heavy Peace (utgiven på svenska som Fredsförklaring) gör egentligen allt fel. Det är en osammanhängande, oredigerad röra av tankar som ofta känns mer som en blogg än en bok, där Neil låter tankarna vandra från det han gör för tillfället till det han gjorde då, från nuvarande käpphästar (om man är fullständigt ointresserad av digital musikdistribution och elbilar bör man nog undvika den här boken) till gamla besattheter, där vissa saker snabbspolas förbi och andra (JA, Neil, vi fattar, du gillar inte MP3-formatet) ältas om och om igen. Men som sagt, som Neil Young-fan är det ju det man är van vid.

Han tar den långa vägen runt, men till skillnad från t ex vännen Bobs självbiografi är Neil öppen med allt. I lösryckta bitar får man hela hans historia, från barndomen i Canada till rockstjärnelivet på 70-talet, familjeliv med en kvinna han älskar och en svårt handikappad son, comebacker och spelfilmsförsök, alla vänner han förlorat till droger, cancer och AIDS längs vägen medan han själv fortsatt gasa på, det besynnerliga i att åldras och märka att kroppen och hjärnan börjar säga stopp, och naturligtvis det där ogripbara, undanflyende självt: musiken. Hur skriver man om musik när man tillbringat 50 år med att låta den blåsa en dit den vill? Det borde vara frustrerande att få allt det här i små portionsbitar, men i stället händer det motsatta: genom att han hela tiden friassocierar från sitt liv, från det han ser idag till sina minnen, kommer vi honom i stället inpå livet. Det finns bättre böcker att läsa om man vill veta, rent objektivt, vad Neil Young har gjort under sitt liv (och inte minst hur det uppfattats av de bandmedlemmar och vänner som plötsligt funnit sig avpolletterade när Neils musa dragit iväg åt ett helt annat håll), men om man vill förstå varför han gör det, vad som får honom att fortsätta, vad musik och kärlek och det där diffusa ordet ”konst” kan innebära, då är Waging Heavy Peace ofta en helt fantastisk bok. En bok som är genomlyst av kärlek, humor, ånger och nyfikenhet över allt som han missade, allt han inte kan göra längre, allt han fortfarande vill hinna göra.

Bland det sista han berättar är hur han spelade in albumspåret ”Will To Love”, en hemsökt sång inspelad framför en sprakande brasa, som han aldrig kunnat spela igen eftersom han bara hade den under den där enda pårökta kvällen. Och jag lägger på American Stars’n'Bars och lyssnar på den 35 år gamla låten som säger detsamma som den här boken, och inser att trots allt det där snacket om Neils oberäknelighet, om alla tvära kast och galna infall som alla artiklar om honom tar upp kan han ändå vara den mest konsekvente artisten i sin generation. Han hade inte fortfarande varit här om han inte på något omedvetet plan alltid visste exakt vad han höll på med, exakt var hans styrka låg, och jobbat mot samma avlägsna mål som ligger i själva utförandet. Det visar sig att den styrkan räcker till att skriva böcker också. Fan tro’t.

Genom hela Waging Heavy Peace funderar Neil över detta med musiken, om den har övergett honom nu, om han någonsin kommer att kunna skriva en låt igen, om det är böcker han ska skriva nu. I så fall är han OK med det; det som händer, det händer. Så fort han slog ihop laptopen ringde han upp Crazy Horse igen och spelade på några dagar in inte en utan två plattor – en ganska trist, och en smått lysande. Sen stack han ut på vägarna igen. Och där lär han fortsätta. Rust never sleeps.

Textutdrag (Visa/göm)

Björn Waller

Publicerad: 2012-12-04 00:00 / Uppdaterad: 2012-12-04 11:49

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5004

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?