Så hyllad. Så välkommen. Så helgjuten. Så tyckte fans och kritiker när Neil Young gav ut Harvest Moon år 1992.

Men vänta nu.

Det är ju en annan skiva Cambridgebaserade musikskribenten Sam Inglis’ bok ska avhandla, nämligen albumet Harvest från år 1972. Det här händer gång på gång i Sam Inglis’ genomgång av bakgrunden till skivans uppkomst. Han sneglar hela tiden mot Neil Youngs skivor som INTE är Harvest.

Harvest är det enda av Neil Youngs album som finns i skivsamlingar hos folk som inte har skivsamlingar. För varje person som börjat beundra Neil Young efter att ha köpt det, finns det troligtvis tjugo som har struntat i alla andra album han gjort.

LP:n är alltså en storsäljare som nådde ut till den breda publiken. Albumet har sina kvalitéer men Inglis intar en tveksam hållning till det. Han hittar svagheter och tycker att resultatet påminner mer om hantverk än konst. Inglis är mycket tydlig. Han saknar smärtan som finns i Youngs bästa sånger. ”Det musikaliska kompet är där det ska vara men ger inte röst åt klagosången och smärtan och ursinnet.”

Hur blev det så här?

Sam Inglis skissar en kort biografi av Kanadafödde Neil Young som i början av sin musikkarriär i Los Angeles hittar olika band att spela med. Banden är Buffalo Springfield, Crosby, Stills & Nash och Crazy Horse. Young har inga särskilda musikaliska preferenser utan prövar sig fram. Den egna tunna rösten är ibland ett bekymmer liksom ryggproblem och svag vänsterarm som har sitt ursprung i barndomens polio. 1970 behöver han lugn och ro, vilket leder till att han köper en bondgård nära San Francisco. 1971 har han vägarna förbi Nashville, känt för professionella studiomusiker med vana att ta sin roll som sidomän, och där görs två av albumets sånger.

Författarens urval av bakgrundsfakta är relevant, jag saknar inte skvallertjafs som handlar om rivaliteter eller kärleksproblem. Texten ger plats åt de viktiga människor som körade (aha – tyckte jag kände igen Linda Ronstadts röst) eller de musiker som Young satte att spela på banjon. Det är också givande att läsa hur den ena låten är inspelad i en lada (!) och en annan i en studio med London Symphony Orchestra. De olika arrangemangen visar att Neil Young inte är ute efter något helgjutet, och ingen på skivbolaget hejdar honom. Han får så gott som fria händer.

Läsaren, och för all del lyssnaren, får matnyttig och alldeles lagom mycket information om händelser kring skapandet av albumet. I korthet beskrivs också den efterföljande tid som kommer när Harvest skördar pengar åt både Young och skivbolaget. Neil Young ”kör i diket” med en musikaliskt råare stil och privat missbrukar han den ena drogen efter den andra.  Under dessa årtionden skapar Young flera av de smärtsamma och raserifyllda sånger, som Inglis värdesätter mer än låtarna på Harvest.

Författaren brottas dessutom med att sortera in albumet i en musikstil men vacklar. Är det country? Är det symfonirock? Trots 100 lyssningar av skivan medan han skriver boken, finner han inte svar på sin fråga.

Några få pedalsteelslingor gör inte Harvest till ett countryalbum mer än violiner och pukor gör det till ett symfoniskt album.

Boken är skriven för läsare som nöjer sig med en luftig stil och som tycker att akademiska källförteckningar och noter tynger läsningen. Texten är trovärdig ändå med sina beskrivningar av musikbranschen vid skiftet mellan 60- och 70-talet. Inglis’ gör därtill en berömvärd insats när han lyfter fram studiomusikernas och producenternas betydelse vid skapandet av musik.

Sedan har vi då Inglis’ perspektiv, att han liksom recenserar sin nästbäste vän. Varje sida ekar av längtan efter vännen som flyttade till en annan planet. Men han liksom finner sig i det och saktmodigt överlämnar han åt lyssnaren/läsaren själv att hitta en egen relation till det stilblandade albumet från 1972.