Utgiven | 2010 |
---|---|
ISBN | 9789170375200 |
Sidor | 66 |
Någon gång i min ungdom tyckte mor min att jag var lite väl engagerad i mina idoler. Hon borde ha fått läsa den här boken, så skulle hon ha fått perspektiv på engagemanget.
Coco Moodysson har skrivit och ritat en bok där berättarjaget, 39 år, sitter, ”rakt upp och ner”, och berättar för sångaren Robert Smith vad hon vet om honom och hur mycket hans och hans grupp The Cures musik har betytt för henne. Parallellt berättas en historia om när berättarjaget, även då 39 år gammal, är i London på sin första konsert med bandet, hur hon träffar andra Cure-fans på en pub innan spelningen och följer med dem efteråt, även om hon känner sig rätt fånig i sällskap med italienska härmapor och amerikanska hemmafruar i klänning.
Läsaren får reda på allt möjligt om Robert Smith: var han faktiskt bor, när han föddes, att ett av hans syskonbarn brukar sälja saker Robert givit honom på e-Bay när pengarna tryter, och allt möjligt annat. När berättarjaget efter 17 sidor med fyra rutor på varje frågar
Tycker du att det här börjar bli obehagligt?
så är jag beredd att svara ”Japp!”. Tänk, vilken mängd tid och energi som måste ha gått åt till detta insamlande av såväl skivor som information. Det finns visst en bra bok där alla deras utgivna skivor står uppradade, men en sak saknar berättarjaget: en mugg med Robert Smiths läppavtryck, som svenskan Karin Källander påstås ha fått tag på efter en spelning i Globen i Stockholm 1992. Jag kan inte låta bli att tro att detta verkligen är något som Coco Moodysson tror sig veta, och är allvarlig med – vilket gör det hela rätt läskigt, än en gång.
Har du inget förhållande till The Cure, eller möjligen inget passionerat förhållande till något annat band, för den delen, så är detta nog ingen bok för dig. Jag har gillat The Cure, om än inte tillnärmelsevis så fanatiskt, och haft mycket roligt med deras musik, men någon igenkänningsfaktor triggar denna bok inte hos mig. Tecknarstilen är enkel, läsaren/betraktaren får fantisera ihop mycket själv med hjälp av ansiktsuttryck och miner, och någon direkt stämning skapar boken inte hos mig. Däremot noterar jag att jag går och nynnar på Cure-låtar i ett par dagar efteråt, vilket ju är ett betyg så gott som något.
Publicerad: 2010-07-07 00:00 / Uppdaterad: 2010-06-26 20:48
3 kommentarer
Vill bara säga att Karin Källander finns och historien om muggen är sann.
#
Ja, jag finns. Och historien är 100% sann.
#
Det kan jag också intyga, både att Karin finns och att hon lyckades få tag på Muggen – I was there :)
#
Kommentera eller pinga (trackback).