Charles Burns är mest känd som författaren bakom Black Hole, berättelsen om en sjukdom som sprider sig bland tonåringar i Seattle under 1970-talet. I seriekretsar är Burns både etablerad och uppskattad och personligen är jag en stor beundrare, men för den stora allmänheten är han förbisedd. I Sverige är skivomslaget till Orups skiva Teddy, som […][...]

Västerländska idéer om kärlek bygger allt som oftast på föreställningen om ett särskilt eftersträvansvärt tillstånd. Det fladdrande hjärtat, den rodnande kroppen, den förälskade människan som på ett mer eller mindre psykotiskt sätt uppgår i den (eller de) andra. Hon kanske slutar äta, slutar sova, slutar oftast helt tänka, förutom på en enda sak. För den […][...]

Årets bokmässa har svischat förbi oändligt fort, kanske fortaren än annars. Efter månader av längtan och förberedelser ter sig de där intensiva dygnen i Göteborg aningen ynkliga. Och kanske även en smula överhajpade inne i min hjärna. För bokbranschen och litteratursamtalen fortsätter att leva även utanför bokmässan. Framför allt på nätet. Här i Stockholm och […][...]

Jag brukar säga att jag inte lyssnar på musik, jag blir dessutom väldigt sällan kär, ändå brukar jag säga att jag ska gifta mig med dig när jag blir stor. Jag var 17 år när du släppte din första skiva, jag hade knappt aldrig varit i Göteborg, i alla fall inte så att jag mindes […][...]

Nog har jag sett den, den där boken han ger ut, Håkan. Jag såg den i våras i katalogen för höstboksutgivningen men redan då var det något som hindrade mig från att beställa den. Nu ser jag den igen, den står där på sin hylla i bokhandeln. Där är han på framsidan, några röda rader, […][...]

Kära ni! Veckorna trampar på, bokutgivningarna avlöser varandra. Bli inte förvånade om ni plötsligt vaknar och upptäcker att det är januari och ni inte hunnit läsa allt ni ville av det som getts ut 2010. Det här är årets snabbaste årstid, har vi hört. Som tur är har vi ett fantastiskt arkiv där ni kan […][...]

Allt roligt har ett slut, så även bokmässan. Som jag skrev om igår är dagen efter bokmässan någon sorts sorg, men två dagar efter bokmässan har i alla fall jag hämtat mig så mycket att jag kan njuta av både fina upplevelser och alla böcker som fick följa med hem. Så här följer det bästa […][...]

När jag var fjorton rakade jag av mig tuppkammen och kavlade upp jeansen, köpte ett par röda hängslen och tatuerade in en Trojan-hjälm på armen. En trasig t-shirt med säkerhetsnålar byttes ut mot en Ben Sherman-skjorta, specialbeställd från Stockholm, och de slitna Underground-kängorna byttes mot ett par röda Doctor Marteens. Jag hade blivit skinnskalle och […][...]

Jag: ”Jag gillar verkligen Håkan Hellströms nya skiva, tycker den är mycket bättre än hans förra.” Lillasyster: ”Ja, men det är ju för att den nya är gubbig, jag gillar den ju också, det är ju för att man har musiksmak som en 60-åring.” Men det är väl logiskt. Håkans musiksmak, så som den framträder […][...]

I förlagets utskicksblad till Vi som aldrig sa hora har halva textutrymmet upplåtits åt författaren själv, där han skrivit en slags slagfärdig copy-text om sin debutroman. På de raderna informeras jag bland annat om att jag har att göra med en ”poetisk page-turner” samt att det är en ”generationsroman” jag just ska läsa. Ett bra […][...]