Krönika

Boken jag inte vill läsa

Nog har jag sett den, den där boken han ger ut, Håkan. Jag såg den i våras i katalogen för höstboksutgivningen men redan då var det något som hindrade mig från att beställa den. Nu ser jag den igen, den står där på sin hylla i bokhandeln. Där är han på framsidan, några röda rader, en hälsning (till mig, oss?), det är det här som ska sammanfatta allt, nu får vi veta vad vi inte redan visste. Alla dagar och nätter och händer vi aldrig höll. Jag tittar på omslaget och ser det lysa mot mig men vill fortfarande inte öppna.

För vi är så många som har vår egen Håkanhistoria. Min börjar någon gång kring vintern 2000 på Västgötaslätten. Det är då jag för första gången hör låten och ser skivomslaget med killen som ligger i ett blått ljus i ett rum där tv och säng är enda möblerna.

Det ser ut som han vill krypa in i tv:n.

Jag vill krypa in i bilden.

Han sjunger illa han rimmar som ett barn jag fattar inget. Samtidigt har jag aldrig känt så starkt att allting annat ljuger (allting annat utom den här låten, den här rösten, den här skivan, ikväll och ikväll och ikväll och alla andra kvällar).

Sen finns en fortsättning, för det finns alltid en fortsättning. Det flödar av fortsättningar på nätet och överallt men jag slutar. Jag kan berätta den för dig någon annan gång, någon annanstans. Vi kan utbyta Håkanhistorier i en bar. Det kan bli vårt nya standardstycke. För att ha en känslomässig relation till Håkan Hellström och hans musik är en kollektiv erfarenhet, tillhörande en generation. Vi är inte ensamma vi har alltid varandra att spegla oss i. Och vi har Håkan.

I alla fall. Nu är det hösten 2010 och Håkan Hellström har släppt sitt sjätte album. I samma veva får vi också PS. lycka till ikväll, som Emelie skriver om här på dagensbok.com. En bok jag alltså ännu inte vågat så mycket som bläddra i. Nu har jag sett den framför mig tillräckligt många gånger, haft så många tillfällen, men när jag läser Emelies text förstår jag att jag aldrig kommer att öppna den.

Såklart är jag också kär i Håkan. Eller nej. Inte i Håkan, men i min egen historia där Håkan är soundtracket inne i mitt huvud. Det är därför jag så sällan läser biografier. De förstör min upplevelse av det som är konstnären och tolkningen jag gör när jag läser, lyssnar och ser. Min relation till det skrivna är redan hopsydd och jag vill inte revidera något. Jag vill inte ha någon helhet, inte veta vad som hände ”bakom scen” eller vägen fram till idag. Jag vill bara ha bitar att klistra ihop med minnen.

Att läsa Håkans bok vore som att skära i det som byggts kring år och år av växande och som faktiskt mår bra av vara just så: växt.

Så förlåt Håkan, jag vill inte läsa. Och ja jag vet – allt det bästa har inte hänt än. Men Håkan, vi är vuxna nu.

Anna Carlén

Publicerad: 2010-10-19 00:00 / Uppdaterad: 2010-10-31 18:18

Kategori: Krönika

2 kommentarer

Å ja va fin krönika!

Lina Arvidsson Redaktionen 2010-11-17 10:47
 

Åh, tack!

Känns ibland som att krönikorna kommer bort lite här bland alla fina recensioner.

Anna Carlén Redaktionen 2010-11-17 20:19
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?