“Carina tänder en cigarett och säger ännu en kväll på det här jävla stället”

Jag gillar att promenera och har extremt dåligt lokalsinne, därför händer det att jag hamnar på konstiga bakgator där jag ibland ser restaurangpersonal sitta och röka vid personalingången. Jag har alltid romantiserat dessa stunder av samhörighet som jag fantiserar ihop att de känner. Det verkar finnas något ordlöst och intimt i att jobba en lunchrusch för att efteråt pusta ut ihop tillsammans på restaurangens bokstavliga baksida, tända en cigarett ihop. Per Hagmans romaner, och speciellt Cigarett, har varit en stor del i mytskapandet av den bokstavliga, men framför allt bildliga, baksida som existerat i min fantasi.

“Klockan är halv tio. Det första jag gör när jag vaknar är att sjukskriva mig.”

När jag nu läser om Cigarett ungefär 10 år efter att jag läste den för första gången förstår jag inte vem jag var som kunde hitta minsta spår av romantik i boken. Visst finns det en viss gemenskap när de en efter en droppar in innan arbetspassen på Hard Rock Cafe och bläddrar i tidningen, dricker kaffe ihop, röker och klagar slentrianmässigt på sin bakfylla. Men 99% av snacket handlar om knark, rasistiska skämt och vidrig sexism. Johan är ett as beskrivet i jagform, kort sagt. Det är befriande att det inte finns några förmildrande omständigheter kring honom i boken. Det är skönt att slippa förstå honom.

Johan och de andra karaktärerna hatar inte sina jobb. De är alldeles för blasé och uppgivna för det. När Linda frågar Johan om han inte tycker det jobb de har och det liv de lever är meningslöst påpekar han bara för henne vilken kliché det är att hon säger så, även om hon såklart har rätt. Alla försök till innerlighet från människorna kring huvudpersonen Johan rinner ut i sanden. Han avfärdar de som bryr sig om honom, både de kvinnor i hans närhet som visar sitt intresse för honom och hans föräldrar som hör av sig ibland. Han knarkar så att näsblodet rinner fastän han egentligen bara verkar vilja gå hem och somna framför MTV eller en porrfilm han hyrt.

Restaurangchefen skäller ut sina anställda för minsta lilla och gästerna beter sig som om de äger servicepersonalen. Det är fritt från drömmar och känslor och det är såklart omöjligt att inte känna igen sig i de delarna om man någon gång haft ett så kallat skitjobb. Själv har jag haft massor av såna och tack och lov aldrig blivit kvar så länge att jag fastnat i den vidriga jargongen som finns på många arbetsplatser och som utan tvekan blivit en del av den Johan är.

Om jag någon gång börjar romantisera restaurangbranschen igen så påminn mig om att läsa om Cigarett en tredje gång.