När du inte ids ta dig an den där skryttjocka volymen som du har på projekt. När ditt måste-läsa-samvete får ge vika för något snabbt och impulsivt. Dostojevskij för tung, Dahlström för kultig, deckarna förutsägbara och arbetarförfattarna bara för ambitiösa. Du behöver en bagatell. Och kanske du hoppas på att någon gång faktiskt ha läst en svensk kultdebut i paritet med Per Hagmans Cigarett eller Alexander Skantzes Grattis Gud.
Det handlar om en ung författarwannabe som måste bli publicerad. Han utvecklar och tester sina litterära idéer på sin omgivning. Hur smakar den här meningen? Den omformuleras, episoder tuggas om, tas en gång till, repetition, blir bättre, verkligare, iakttagelser blir text, i en process som skapar det bästa som någonsin skrivits, vänder och vrider. Konstruerar till och med skrivmiljöer där ingenting kan bli dåligt. Och allt landar tillslut i honom själv, egna minnen och verklighet, långt från fiktionen. Där finns allt som måste till: ett liv som levs som mjölkreklamens förslappade men lyckliga ideal, djupt nedsjunken i en fåtölj på hjul.
Paul Soares bjuder inga direkta överraskningar. Det finns inga hajar i Tisaren. Tror jag. Ändå gillar jag boken. Kanske tack vare den lockande titeln, även om vare sig den eller läsupplevelsen går att jämföra med Peter Kihlgårds Koncipieringen av en gädda för si så där 20 år sedan. Men Soares språkliga lekfullhet liknar Kihlgårds, samma skaparglädje, energi och storm. Där ligger många i lä.
Publicerad: 2001-10-04 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-19 15:14
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).