Sture Dahlström! kunde jag brustit ut i. Är det du? Nej, men väl Saša Stanišić som under kriget i Jugoslavien flydde till Tyskland. Jag vet egentligen inte om Stanišić och Dahlström är särskilt lika i sin skrivstil, men en sak har de gemensamt: skrivar- och berättarglädjen. Varken Mina damer och herrar, vi behöver en frivillig! […][...]

När jag såg Fear and loathing in Las Vegas första gången visste jag inte att det var en verklig person bakom Johnny Depps skruvade karaktär. De stora solglasögonen och den paranoida skrämda uppsynen när Depp får för sig att bilen de kör i är jagade av fladdermöss. Barscenen där människorna plötsligt förvandlas till stora reptiler […][...]

Bakhåll fortsätter med sina snygga nyutgåvor av Sture Dahlströms romaner. När man nu kommit till den ovanligt fridfulla titeln Stilla dagar på floden från 1996 rör det sig om en mörkare och långsammare berättelse än vad som annars kunde förväntas av landets främste beatförfattare. Borta är de galopperande eskapaderna och den frustande sexualsurrealismen. Istället råder […][...]

Han kan egentligen bättre än såhär. Jag hade sett fram emot att läsa honom igen, Sture – den livskraftige, burleskmästaren, Sveriges Bukowski och landets meste anarkiförfattare… för att välja några av de epitet han tillägnat sig och som jag utan att blinka skriver under på. Kattens skratt från 1983 är berättelsen om John "Katten" Blixt […][...]

Det är knappast en slump att Paddlaren inleds med ett Caotico Q Himmelstrutz-citat, hela boken känns som en lättvikts-variant av Sture Dahlströms prosa, där huvudpersonen Simon skulle kunna vara Himmelstrutz mesige syssling. Överhuvudtaget känns Sigurds prosa som att den är lika färgad av böcker han läst som av honom själv. Det känns dock aldrig som […][...]

Lördagen den 5:e maj 2001 var en tragisk dag för det litterära Sverige. Sture Dahlström gick ur tiden och därmed en av de största naturkrafterna inom svensk litteratur. Han var en särling och ingen kommer någonsin att kunna ta hans plats. Han började sin karriär på 60-talet med reseskildringar i beatnik-litteraturens anda. Han har också […][...]

En kvinnlig poet sa på radio häromdagen att man i Sverige oftast betraktar poeten med en viss skepticism och tveksamhet, poeter är verklighetsfrämmande för många människor, poesi är en främmande kultur. Så är det inte i andra länder, där är poeter mer accepterade, poesin en naturlig del av litteraturen – även för dem som inte […][...]

Varför jag inte läst något av Henry Miller tidigare är svårt att förstå. Han ger en skön injektion rakt in i aortan. En drog av det slaget som får en att kippa efter andan när den slår till med full kraft. Jag känner mig som ett stycke kött under slaktarens hammare. Helt enkelt mörbultad. Sexus, […][...]

"En kuk är en kuk är en kuk" skrev Sture Dahlström i någon av sina böcker. Och nu är det även dags för fittan att inta de finare salongerna. Bra. En fitta är en fitta är en fitta och inget annat. Det är hög tid att sluta censurera allt som befinner sig nedanför midjan, det […][...]

Jag rekommenderar denna bok till alla eftersom den kan avklaras i ett nafs. Paasilinna dök upp i mitt liv förra sommaren med boken Kollektivt självmord. I efterhand erkänner jag att jag aldrig lyckades läsa den färdigt av någon anledning. Efter att ha läst Livet är kort, Rytkönen lång har jag nog inget annat val än […][...]