Lördagen den 5:e maj 2001 var en tragisk dag för det litterära Sverige. Sture Dahlström gick ur tiden och därmed en av de största naturkrafterna inom svensk litteratur. Han var en särling och ingen kommer någonsin att kunna ta hans plats.

Han började sin karriär på 60-talet med reseskildringar i beatnik-litteraturens anda. Han har också kallats Sveriges enda riktiga beat-författare.

Det han gjorde på 60-talet försökte Ulf Lundell plagiera på 70- och 80-talen. Givetvis har han aldrig kommit i närheten. Genom Neal Cassadys brev inspirerades Jack Kerouac att uppfinna en ny form av prosa, den så kallade spontanprosan, där man skriver samtidigt som man kommer på vad man skall skriva och alltså inte strukturerar upp och tänker igenom det innan. Prosan blir otvivelaktligen mer levande, smutsigare och oborstad då.

Man skulle kunna påstå att William S. Burroughs tog denna prosa vidare åt ett håll, till någon form av ”stream-of-consciousness-prosa” och Sture tog den vidare åt ett annat håll, mot de totala litterära frispelen. För efter att i början av sin litterära karriär ha skrivit tajta och vackra resesklidringar växte någonting annat fram. Efter att han skrivit Mässingmannen 1965 tog det tio år innan nästa bok, Gökmannen, kom ut.

Gökmannen är en närmast surrealistisk roman, bombastisk och skruvad. De flesta böcker han skrivit sedan dess går i samma tradition och går inte att likna vid mycket annat, huvudpersonerna i böckerna hänger sig ofta åt mer eller mindre vansinniga projekt och är nog mer lika Sture än man skulle tro vara möjligt.

Problemet med de här litterära frispelen är att de är rätt ojämna, det blir för mycket ibland, men som helhet håller de oftast ändå. Jag har dock alltid fördragit hans tidigare böcker Änglar blåser hårt, Kaktusstigen och En fot i regnbågen. Men även Piruett för kannibaler från 1985 är en favorit, en bok som måste sägas vara en särling i Stures produktion.

Tyvärr visar sig Han log i d-moll vara en av de sämre böckerna jag läst av Sture Dahlström. Den är gissningsvis i stor utsträckning självbiografisk, möjligtvis en aning skruvad, men det behöver den knappast vara med tanke på vem som skrivit den.

Den handlar om Sven Spjut, en tjugoåring i en svensk småstad under andra världskriget som spelar elgitarr och bas på ett hotell och när författardrömmar. Hans ambition är att skriva skoningslösa romaner där kukar är kukar och fittor är fittor, men han tror att dit kommer man först när man skrivit ett tag, det är inte där man börjar.

Det är nog heller inte med Han log i d-moll man bör börja om man skall ta sig in i Stures produktion. Förvisso vet jag att en bekant gjorde det och det fungerade alldeles utmärkt, så till den grad att han nu förmodligen är ett av de största Sture Dahlström fansen som gått i ett par skor.

Jag skulle ändå vilja rekommendera att man istället börjar med en av hans tidigaste romaner, exempelvis En fot i regnbågen. Och ta sig in i Stures litterära produktion bör man, han är en av 1900-talets intressantaste svenska författare. Gillar du exempelvis tidigare nämnda Lundell så bör du absolut läsa Sture så att får du veta hur Lundells böcker hade blivit om han varit en mer begåvad författare.

Sture är en svensk litteraturikon och den produktion han lämnar efter sig är en formidabel litterär skatt som man absolut bör provsmaka och förhoppningsvis få smak för. Det fanns bara en Sture och nu är han död, men förhoppningsvis kommer hans böcker att leva länge än.