Recension

: Målarnas republik
Målarnas republik Sture Dahlström
2000
Bakhåll
10/10

Kom igen, det svänger ju!

Utgiven 2000
ISBN 91774421728

Om författaren

Sture Dahlström (1922–2001) har med romaner som ”Änglar blåser hårt” och ”Den galopperande svensken” fått positionen som Sveriges främste beatförfattare. Har även varit verksam som jazzmusiker.

Sök efter boken

Sveriges enda beatförfattare har fräst iväg ännu en loska som har landat på den svenska prosaidyllen: en grönsnorig, elastisk liten samling historier som rubbar balansen och lugnet på den sommaräng där den svenska författarkanon ligger bekvämt tillbakalutad vid skönmålade äppelträd i full blom. Författaren heter Sture Dahlström och han har ingen gelike i detta land. Han är ensam och det verkar han trivas bra med. Att ruska om den inslumrade tillvaron är hans uppgift och gebit.

Det sägs ju att kärt barn har många namn. Dahlström har då i alla fall ett gäng: ”Sveriges Bukowski”, ”Sveriges mest anarkistiske författare” och icke att förglömma, ”Sveriges beatförfattare”, för att nämna några. Han är såväl älskad som hatad och ratad, men nuförtiden med ett större eftertryck på det mer kärleksfulla adjektivet, en attitydssvängning som inte har slagit om över en natt eller två utan snarare smugit sig fram efter några decenniers okunskap om hur fan god och intelligent litteratur i själva verket ser ut och smakar.

Allt hade sin början med debuten Änglar blåser hårt (1961), en roman som inte sällan och oberättigat förknippas med till exempel Jack Kerouacs På drift, som ju är en bibel hos de flesta som någon gång blivit beroende av beatlitteraturen som växte fram under 40-50-talet i landet där borta: USA. Spåren från amerikanerna är tydliga i Dahlströms tidiga författande; han bryter sig loss från samhällets rävsaxar, ger sig iväg till varmare klimat för att utvecklas som människa, musiker och inte minst som författare. Han gör det han vill göra, nämligen lever livet. Detta beskriver han rakt upp och ner i sina böcker. Inget förädlande skitsnack, inga konstlade gester eller miner – bara ren och skär verklighetsförankrad dikt. Något som givetvis inte passade sig i ett Jantelagshärskande land som Sverige.

Tongångarna mot Dahlström blev knappast bättre när han efter sin tid i Andalusien, Spanien, hade skrivit klart Gökmannen (1975), en bok som faktiskt först skrevs på engelska (Cuckoo’s Progress) och som sedan i efterhand översattes till svenska. Här hade Dahlström funnit sig själv (om man nu får säga så) och det han visade upp var ett litterärt verk som aldrig tidigare hade vistats på svensk mark. Vissa kritiker var honom inte nådig, han beskylldes både för det ena och det andra, bland annat sas det att han hyste ett kvinnoförakt, den sexualia som han beskrev var förnedrande, enligt delar av kritikerkåren. Det är ett gott ont som Dahlström har fått dragits med ända till dags dato. Men sedan är det ju också så att genier alltid har hånats och missförståtts. Tills de efter ett bra tag eller så långt som efter sin död slutligen fått upprättelse.

Fallet med Dahlström är inte annorlunda. Först föraktad. Sedan hyllad. Skillnaden med Dahlström är bara att han inte brydde sig ett dugg om vad folk tyckte om honom då – och han bryr sig än mindre om vad de tycker nu. Han har alltid skrivit det han har velat och kommer med all sannolikhet att fortsätta att göra det. Varför ändra på ett vinnande koncept? Varför bemöta mediernas fotoblixtar och tämjas till en härmande papegoja för horbranschens egennyttiga ändamål? Varför göra det när man inte behöver sälja sin själ?

Dahlström spelar alltså även fortsättningsvis på sin bluestolva i undergroundlitteraturens källare – om en kanske finare källare – men han skriver som han spelar och han lever som han lär: spartanskt, berusande och svängigt. Han jammar på och öppnar inte sin dörr i onödan. Om han nu inte får ett infall att driva gäck med murvlarna med ett par klassiska dahlströmska practical-jokes. Vilket händer. Till min förnöjelse.

I den här novellsamlingen, utkastet, eller vad man nu ska kalla Dahlströms senaste bok Målarnas republik för, råkar en murvel ut för just ett av Dahlströms hänsynslösa och absurda experiment, denna gång döpt till ”Buktalaren”. Stackaren som kommer för att intervjua Dahlström blir mot sin vetskap själv intervjuad och blottad. Av Dahlström och hans buktalardocka. Vad som är sant eller inte vet nog fan ingen, men det är det som gör det hela intressant. Att fakta blandas med dikt, att verkligheten spinner runt en surrealistisk spiral utan ände. Det är det som gör en typisk och totalvrickad historia berättad av Dahlström till just vad den är – till den enda i sitt slag. Här finns det aldrig någon hejd på vad som kan hända härnäst. Novellen är också en bra inforuta över personen Dahlström, speciellt för oinvigda och framtida fans. Man får veta att Henry Miller är hans husgud och medicin mot tristess och sorgsenhet, att han inte tror ”att det var själva kuken som retade upp dem [kritikerna] utan snarare det överdådiga stilistiska viftandet.”, samt att de uråldriga skrivmaskinerna han skriver på lever sitt eget liv. Bland mycket annan matnyttig information. För både klåpare och fans. Kompakt inpackat i en 30-sidig novell.

Mycket i Målarnas republik är återanvänt material, gammalt stoff som dock tål att upprepas. Man får återigen besöka Andalusien i Spanien – de fria konstnärernas tillhåll på 60-talet – men man stöter också hela tiden på nya idiom och liknelser som väcker både H C Andersen, Ferlin och Charlie Parker från de döda. Sett ur dahlströmska mått är de tio novellerna som boken rymmer ingenting som varken överrumplar mig, får mig att måla kors i taket eller att falla huvudstupa från soffan under läsningen. Boken är helt enkelt ett mycket tacksamt bonusspår, en knastrande B-sida på en helgjuten litterär singel. Historierna kåtar upp mina skrattmuskler, förser mig med lust att fortsätta att andas trälarnas ransonerade luft, i väntan på den dagen då Ulf Lundell äntligen beslutar sig för att dra något gammalt över sig och då istället Sture Dahlström rättvist kröns till generationsromanernas konung – i ett land utan monarki, demagogiskt skitsnack, löneslavar och hierarkier.

Boken svänger så pass bra och är fylld av improviserande fraser att jag hädanefter nästan vågar låta Dahlström axla ännu ett epitet. Kort och gott: ”Sveriges bästa författare”. Han är en livsnjutare och glädjespridare som kan bjuda på sig själv utan att fördenskull förlora fotfästet till viktiga och tänkvärda frågor. Rättvist träffar Dahlströms spott och spe samhället rakt i ansiktet. Han uppmuntrar till anarki och självtänkande. Precis som en sann beat ska göra. Och som Sveriges enda beat kan han göra det. Ohejdat. Hoah, hoah, hoah, hoah.

Textutdrag (Visa/göm)

Mikael Lehikoinen

Publicerad: 2000-11-26 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-29 11:41

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #36

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?