Recension

: Kattens skratt
Kattens skratt Sture Dahlström
2006
Bakhåll
4/10

Sture på sparlåga

Utgiven 2006
ISBN 9177422465
Sidor 174
Först utgiven 1983

Om författaren

Sture Dahlström (1922–2001) har med romaner som ”Änglar blåser hårt” och ”Den galopperande svensken” fått positionen som Sveriges främste beatförfattare. Har även varit verksam som jazzmusiker.

Sök efter boken

Han kan egentligen bättre än såhär. Jag hade sett fram emot att läsa honom igen, Sture – den livskraftige, burleskmästaren, Sveriges Bukowski och landets meste anarkiförfattare… för att välja några av de epitet han tillägnat sig och som jag utan att blinka skriver under på. Kattens skratt från 1983 är berättelsen om John "Katten" Blixt och dennes klättring på författarskapets karriärstege. Han börjar som en utmärglad tiggare som sitter och huttrar i sin vargpäls mellan skorstenen och skrivmaskinen på en dragig vind i London, kommer så småningom i kontakt med förlagsvärlden, och när romanen når sin kulmen har han förvandlats till den geniförklarade miljardkändisen som knappt kan röra sig utan att det trillar sedlar ur fickorna.

Visst finns här flera typiska Sture-signum – överdrifterna, urspårningarna, förvridningarna, samhällssatiren, och förstås regelbundna och höga doser av sex. Ett talande scenexempel är när huvudpersonen tar en taxi för att åka utomlands. Både i vanliga livet och i Stures värld börjar taxiresan i ena stadsdelen, i vanliga livet slutar den i en annan stadsdel medan Sture låter den sluta i ett annat land. (Ofta Spanien.) Normala situationers gränser måste alltid överskridas, i detta fallet nationsgränsernas. Plus att det sitter en kidnappad rikemansänka i baksätet. Den kritik jag har att komma med gäller dels att romanens alla bra idéer som verkligen känns sprungna ur den rena skära fantasin är illa förvaltade och inte får komma till sin rätt, men främst tänker jag på huvudpersonen själv. Katten är cynisk, gnällig, osympatisk och har en trist kvinnosyn. Han är inkonsekvent och tycker illa om de rika när han är fattig och tycker illa om de fattiga när han är rik. Ibland är han direkt elak, onödigt elak. Han är oexotisk och lever inte upp till den kreativa hejdlöshet han gör anspråk på. Som en dålig variant på andra Sture-karaktärer, till exempel Den store Blondino hade ju klart spöat Katten på alla områden.

Jag menar inte att en huvudperson måste vara helylle, eller ens det minsta sympatisk, men att jag inte kan heja på Katten i den utsträckning det verkar vara menat att man ska göra. Man kunde invända att nämnda brister borde förmänskliga, men här leder de bara till… oengagemang. Kanske är tanken att ett förfall ska illustreras, hur spänsten och livskraften hos Katten sjunker i takt med att kommersialiseringen och rikedomen stiger. För här har vi också ett Stures signum: frågorna om författarskapets krav och villkor, den orubbliga tron på konstens vikt och värde, att påpeka integritet som ett ideal – ett ideal Sture för övrigt själv levde upp till i verkligheten. Om något är Sture pålitlig när det gäller att vara fri från pretentioner när han sysslar med den tematiken. Det måste jag ge honom, även hos denna roman, där jag tycker att typ 35% av innehållet egentligen anstår monumentet Sture Dahlström.

Textutdrag (Visa/göm)

Johan Wirdelöv

Publicerad: 2006-07-26 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-29 11:23

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #2106

6 kommentarer

Han är rätt ojämn, tycker jag, den gode Sture. Men då är detta med andra ord en av hans böcker man inte ska läsa…

nilo Oregistrerad 2006-07-26 08:42
 

vart ska man börja? Med vilken av hans böcker alltså.

Jerker Kaj Oregistrerad 2006-07-26 10:52
 

Sture blev bättre ju äldre han blev. Det är något andra författare borde ta efter.

Daniel Mattsson Oregistrerad 2006-07-26 15:54
 

Mina favoriter är Tango för enbenta och huggormens tid.

C Oregistrerad 2006-07-29 13:43
 

Bakhåll lät ju kora tre böcker till Stures "kronjuveler", i enlighet med en omröstning. Dessa blev "Den store blondino", "Den galopperande svensken" och "Gökmannen" och borde fungera som pålitliga entréer till Stures värld. Jag rekommenderar själv gärna "Den store blondino". Fan vad den är bra.

Jag vill inte gå så långt att jag säger att "Kattens skratt" är en bok "man inte ska läsa". För en ordentlig Stureolog är den säkert intressant eftersom den, som jag upplever det, skiljer sig lite från övriga böcker. Mörkare, mer cynisk etc.

Johan Wirdelöv Redaktionen 2006-07-29 17:20
 

Jag läser katten, just nu. Kul att den precis recenseras. :)

Måste säga att jag håller med dig på alla punkter. Det som stör mig mest är att han just är så elak. Förstår inte riktigt varför. Men Sture ville väl jävlas lite.

Tycker dock absolut att den är värd att läsa.

Puss o Kram

Chrille Oregistrerad 2008-12-01 08:47
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?