Peter Kihlgård är inte precis känd för att klämma ur sig böcker i någon större omfattning. Tvärtom verkar hans författarskap präglas av en viss betänksamhet, liksom prövande sig fram i olika genrer och tempon.

Sedan debuten 1984 har det inalles blivit åtta böcker, såväl romaner som poesi samt en novellsamling. Han har också gjort uppmärksammade "turnéer" tillsammans med Mats Ronander, där Kihlgård framför ett slags estradtexter ackompanjerade av Mallas munspel. Mycket underhållande!

1988 kom boken Fadder Teresias vår, första delen i en enligt författaren planerad kvartett. Den rönte stora kritikerframgångar och har i lagom tid till utgivningen av den andra delen, Du har inte rätt att inte älska mig utkommit i pocket. Huvudpersonen från första delen, den grekisk-mytologiske figuren Teresias, känd från bl a Kung Oidipus och Odyssén, bildar yttre ram för uppföljaren. Vi möter honom i hans mödosamma vandring uppför ett berg i Sundsvall, det är hett och fuktigt, pinjeträden ger föga skugga och det är snart skolavslutning anno 1973.

Har ni inte läst Kihlgård förut så kanske ni redan av dessa rader märker att det är en man av motsatser och starka kontraster. Vad gör den gamle siaren på en sundsvallsk slalombacke i början av sjuttiotalet? Och är det verkligen han som svettas i solen? Mannen slår sig ned på sluttningen och djuren kommer fram för att höra hans plågade stämma: "Hon är ju min dotter [...] hon har inte rätt att inte älska mig".

Berättelsen byter kavaj och vi slängs rätt in i en passionerad kärlekshistoria mellan gymnasieeleven Johannes och hans lärare i svenska språket. Johannes porträtteras som ett slags ung Neal Cassady, en outsider med rockstjärneambitioner och en svada som kan prata omkull både verkliga lärare som på fantasins vägar framställda journalister. I några mästerliga tidsförskjutningar går Kihlgård från romanens nutid till en tänkt framtid på några få ord. På andra håll, i älskandes dialog, sprakar det gnistor och surrar av högspänningskablar. Det är mycket raffinerat.

Föremålet för Johannes kärlek är den icke namngivna svenskläraren, en nykter alkoholist som flytt huvudstaden och som är gammal nog att vara hans mor. Bakom den spretiga johannesfiguren är det hon som tornar upp sig som romanens huvudperson i ett komplext kvinnoporträtt; en vän, en mor, en dotter, en älskarinna, en dröm. Det är uppenbart att Kihlgård här förlänger sin mytiska metod och låter den ta gestalt i sin svensklärare. Bakom skymtar Teresias dotter Mantos och den allmängiltiga konflikten mellan ägande och förlust i relationen till hennes far.

Det svävar en subtil bräcklighet över Kihlgårds tvära kast från skenbar lätthet till de djupaste lodningar i mänskligt psyke. Johannes impulsiva frieri skruvar upp tempot mot en ohållbar punkt; det luktar katastrof långt innan bokens final. Ytterst är berättelsen ett energiskt inträngande i kärlekens alla skrymslen, det som litet skämtsamt i Johannes huvud formuleras till en hitlåt: ”Du har inte rätt att inte älska mig”, men som i sin naknaste innebörd blottlägger passionen och dess villkor.

Det är vackert, det är underbart och det är djupt smärtsamt.