Slutet på Kicki & Lasse får mig att tänka på Thelma & Louise. Paret sitter i sin drömbil, en Porsche från 1976, och känner vinden fläkta i håret. Kicki har cancer, för andra gången i sitt liv och en till behandling är otänkbart. För Lasse är Kicki meningen med livet. Utan henne kan han inte leva. Plötsligt frågar Kicki om de inte ska knäppa loss säkerhetsbältena. Visst, säger Lasse och ökar hastigheten. Så slutar berättelsen med orden

Fort det går.
Ja.

Ett bejakande av döden och livet på samma gång. Precis som när Thelma & Louise kör ut för stupet i solnedgången.

Detta är inte som man kan tro bokens avslutning. Du som läste och trodde att jag avslöjade det kan pusta ut; boken börjar såhär. Kicki & Lasse är en kärlekshistoria med ett tragiskt slut men utspelar sig baklänges. Det är ett lika enkelt som genialt grepp och när man stänger boken så gör man det med en varm känsla i magen. Mer än så ska jag inte avslöja.

Peter Kihlgård har alltså skrivit en riktig feelgood-roman. Ett återkommande problem i feelgood-genren är att böckerna lätt blir falska. Ofta blir det slutliga "och så levde de lyckliga i alla sina dagar" bara ett sätt att förenkla ett psykologiskt komplext skeende och som läsare kastar man ifrån sig boken med en känsla av obehag. Detta har som sagt Kihlgård löst genom att vända handlingen bakochfram. Det tragiska slutet blir en mörk fond som den i övrigt ganska lyckliga berättelsen utspelas mot. Det är som sagt ett finurligt grepp.

Kicki & Lasse är en historia fylld av punktnedslag i parets gemensamma liv. I varje kapitel används en novellistisk form för återberättandet av viktiga händelser. Det är gjort med stor pregnans och språklig koncentration. Kihlgård har en otrolig känsla för att skildra händelseförlopp på två plan, dels det som händer i den fysiska verkligheten och dels det som händer inuti huvudet på karaktärerna. En vandring runt en damm och en lekplats blir till en odyssé genom Lasses liv och äktenskap med Kicki. Det är sällan särskilt spännande men intresset hålls hela tiden vid liv av den subtila vardagshumorn: "Hon hade haft gräsfläckar på knäna som hade fått henne att hoppas att hon mått illa". Dessutom är det vidunderligt välskrivet. Det märks att Kihlgård har kontroll över varenda mening. Från början till slut.

På det stora hela är detta en underbar bok, fylld av värme och humor. Av någon anledning får den mig att gång på gång tänka på filmer. Jag har redan tagit upp Thelma & Louise men även När Harry mötte Sally kan nämnas. En burlesk familjescen får mig också att tänka på Etore Scolas Fula, skitiga & elaka. I övrigt är den mest som någon av Eric Rohmers filmer: pratig och händelsefattig men oupphörligen fascinerande.