Berättelserna i Serenader två börjar redan på omslaget, som Johan Pettersson har formgivit. Mannen på fotografiet, Peter Kihlgård själv, är kraftigt beskuren. Jag ser bara halva hans ansikte och kropp. Intill honom står ett vattenglas och balanserar farligt nära bordskanten. På väggen hänger en målning, även den av Pettersson, där två liggande figurer, en ljus och en mörk, blir av med sina huvuden i omslagets vik.

När jag öppnar boken och börjar läsa fortsätter det på samma sätt. Berättelserna utspelar sig i ett gränsland mellan lögn och sanning där karaktärerna glider undan. Kanske ska de ramla över kanten. Jag förstår snart att bakom lättsamma dialoger och vardagliga scener ligger hemligheter på lur. Kihlgård vrider och vänder på begreppen sanning och lögn. Verklighet och fiktion. Han tar hjälp av språket som är vindlande och ordrikt. Det är stundtals svårfångat. Ibland får jag läsa om de långa meningarna flera gånger för att förstå. Som när jag kommer till fragmentet ”Serenader”, där Kihlgård för övrigt har sammanfattat sitt tema.

I gryningen när det vaxartade rodnande ljuset, trängde sig in i den ytliga sömnen, kunde man för bråkdelen av en sekund, när önskan var mäktigare än vetskapen, tro att våren var i annalkande, men sanningen var den att runtom oss dukade människor under av att kölden i sakta mak sprängde deras hjärtan.

Sanningen ska göra er fria, sägs det i Bibeln (Johannes 8:32), men i Serenader två trivs vissa av karaktärerna bäst i det fängelse som de har konstruerat av sina lögner. I den första novellen, ”Den andra författaren” får vi träffa ett författarjag som regelmässigt ljuger om sitt yrke. ”Ingen vill väl att alla ska veta allt om en. Då skulle man ju utplånas.” I novellen ”Vit” möter vi en tonårspappa som också spelar ett dubbelspel. Såväl författarjaget som tonårspappan får en chans att berätta sanningen men väljer att inte ta den. Journalisten i ”Tidningen betalar” är heller inte intresserad av att återge verkligheten. Tvärtom har hen, redan innan sin intervju, en klar bild av hur porträttet ska skrivas. Bandspelaren sätts på mer för formens skull. ”…det är ju inte så att jag tänker skriva av inspelningen, du vet, som någon sorts sekreterare.”

Karaktärerna i Serenader två ljuger för att upprätthålla en viss självbild, för att dölja ett missbruk eller helt enkelt för att de är rädda. Men lögnen behöver inte alltid vara av ondo. I ”Schyssta pappan” visar Kihlgård hur en oskyldig, nåja, lögn ibland kan hjälpa oss att hitta tillbaka till sanningen, och till varandra. Serenader två innehåller också ett antal skrönor, där Kihlgård effektivt demonstrerar hur lögnen är släkt med fiktionen. Dessa texter upplever jag som de svagaste i samlingen, men det kan bero på att jag helt enkelt inte tycker särskilt mycket om den genren.

Intressantare är de berättelser som fungerar som allegorier över skapandeprocessen i stort och konstens uppgift i synnerhet. I ”Klockmalmens hemlighet” avslöjar en gammal klockgjutare sina yrkeshemligheter för sonen som ska efterträda honom. Han berättar också om syftet med deras arbete:

Jag anser, jag tror av hela mitt hjärta att vi med våra klockor, med våra sjungande ikoner, får människor att stanna upp och lyssna och kanske i den stunden hitta något i sig själva som de inte visste fanns där.

Bilden av konsten som en slags förmedlare av den yttersta sanningen återkommer också i ”Positionerna”. Här får vi möta den sömnlösa tandhygienisten Märit Bandin som upptäcker att hon kan lindra sin ångest något genom att inta en rad olika positioner som får henne att känna vrede, övergivenhet, melankoli, kättja etc. Märits utforskande och dokumentation av dessa positioner kan också läsas som beskrivning av en konstnärlig skapandeprocess, vars syfte är att ”ge existensen lite tydligare konturer”.

Det kan tyckas vara en nedslående bild av människan som Kihlgård tecknar i Serenader två. Ömsom en notorisk lögnare, ömsom en naiv sanningssökare. Men han gör det utan att döma. Det finns en förlåtande ton i hans berättelser, ett slags ömsinthet i karaktärsskildringarna, som i de bästa stunderna påminner mig om Tjechov.