Av alla misslyckade böcker jag läst är det här kanske den märkligaste. Författaren Axel Odelberg har haft god tillgång till källor och fakta om den stora försvarsstriden och Borggårdskrisen – men använder dem så närsynt att berättelsen blir obegriplig.
Axel Odelberg är besatt av forskningsresanden, författaren och debattören Sven Hedin. Inget fel i det. Hedin var en av de stora svenska profilerna i början av 1900-talet, en ständigt närvarande auktoritet som alla hade att förhålla sig till. Han är definitivt värd en och annan biografi.
”Med kungen som verktyg” är Odelbergs tredje bok där han tar Hedin som utgångspunkt och det är förmodligen här problemet börjar. Odelberg är helt enkelt så inkörd på Hedin att boken pendlar mellan att försvara och förmedla Hedins perspektiv. Det gör att boken är trångsynt på ett sätt som nog hade känts konstigt redan1914 och definitivt gjorde det 2014.
Det är desto märkligare eftersom Odelberg tämligen friskt stjäl från Jolos 50 år gamla skildring av borggårdskrisen i boken ”1914″. Men till skillnad mot Jolo stryker Odelberg så långt möjligt alla andra perspektiv än det som Hedin och hans anhängare anlade. Det huvudsakliga alternativet till Hedins sätt att se på saken blir i Odelbergs bok högerledaren Arvid Lindmans dagboksnoterringar som frikostigt citeras. Det ger boken en rejäl slagsida. Vi får bara ingående kännedom om vad högern respektivte extremhögern tyckte.
Det är uppenbart att Odelberg ser paralleller mellan dåtid och nutid och vill använda det historiska exemplet till att plädera för att Sverige alltid måste ha ett starkt försvar. Han må ju få tycka så, men i det här fallet lett till en endimensionell historieskrivning.
I den mån Odelberg alls återger argumenten från vänstern, det vill säga Socialdemokraterna och liberalerna, är det summariskt och ibland direkt nedlåtande. Genom att reducera F-båtsinsamlingarna och Borggårdstalet till försvarspolitik, förminskar Odelberg krafterna bakom det konservativa Sveriges sista desperata försök att bevara Sverige feodalt. Det är viktigt för Odelberg att slå fast att Sven Hedin hade rätt när han varnade för ett kommande krig i Europa. Att han hade fel i nästan allt annat spelar mindre roll. Till exempel är Hedins och kungahusets gemensamma vurm för Tyskland och en allians mellan Sverige och Tyskland märkligt nedtonad. Det gäller även brutaliteten i den konservativa förtalskampanjen mot den liberale statsministern Karl Staaff.
Bristen på breda perspektiv gör att detta är en rätt unken bok som mått bättre av att vädras än att publiceras.
Jag råder den intresserade av Borggårdskrisen att istället köpa Jolos ”1914″ på antikvariat. Den innehåller en sammanfattning av hela det europeiska förspelet till första världskriget och är dessutom bättre skriven. Inte minst slipper man som läsare en del av Odelbergs krystade omformuleringar som uppenbarligen gjorts enbart för att han inte ska anklagas för plagiat. Jolo skriver till exempel : ”Frykberg avslutade mötet med att säga att aktionen inte fick ha någon partifärg. Då vore saken förlorad.” I Odelbergs version blir det: ”När mötet närmade sig slutet underströk Frykberg vikten av att bondetåget inte fick ha någon partifärg. Då skulle saken vara körd.” Språkkänslan är utan tvivel på Jolos sida, för nog känns det både som bättre svenska och mer tidsenligt att saken vore förlorad än att den skulle vara körd.
”Med kungen som verktyg” tillhör de böcker ni kan lämna orörd i bokhyllan. Men hellre under ämnesordet ”kuriosa” än under ”historia”.
Joakim Carlsson