Har vi någon nytta av historia? Kan man ställa frågan tvärtom? Skulle vi klara oss utan historia?

Sten Rentzhog gör i Tänk i tid liknelsen med en människa som drabbats av Alzheimers: utan minne får vi mycket svårt att orientera oss i tillvaron. Historia beskriver Rentzhog just som förlängt minne, en erfarenhet utöver det egna livet.

På så sätt blir historia också något närmast naturligt. Vi tänker i tid, kan inte skilja livet, våra gemenskaper eller samhället i stort ifrån det perspektivet. Vi existerar helt enkelt i tiden.

Samtidigt varnar Rentzhog för att vi i vårt stressande samhälle tappar de stora tidsperspektiven. Utan dem får vi svårt att greppa vad som händer omkring oss, vad som är viktigt, rätt och fel. Vilka konsekvenser saker får. Vilka misstag som faktiskt kunde undvikas.

Jag undrar om han verkligen har rätt i det, att vi ”börjat förtränga det förflutna”? Nog kan vi vara kortsiktiga och självcentrerade så det räcker och blir över. Inte minst ”kvartalskapitalismen” och det sättet att tänka i kortsiktiga ekonomiska vinster tror jag är fatalt. Ändå är det ju svårt att säga något annat än att gemene man förmodligen vet betydligt mer om historia än någonsin tidigare (inte bara för att vi, uppenbarligen, har större tidsrymd bakom oss än någon tidigare). Så var felar vi, om vi nu gör det?

Åtminstone i skolan är det ju långt ifrån alla som kan relatera till historieämnet. Nu tecknar Rentzhog något bredare än så, men jag kan nog uppleva att han som inte minst museiman med människors frivilliga historieintresse som främsta erfarenhet lämnar exempelvis en historielärare utan några djupare svar. Det gäller inte minst eftersom han valt bort att ge särskilt många konkreta exempel i boken.

Med det sagt skulle jag gärna läsa avsnitt ur Tänk i tid tillsammans med elever. Den har både riktigt fina formuleringar, som jag skulle vilja sätta upp på väggen, och andra som provocerar mig och får mig att fylla marginalerna med frågetecken och utropstecken om vartannat.

Det är så … trevligt. Oproblematiskt, närmast idylliskt. Historia är bra och spännande och viktigt, ja. Men det är också konfliktfyllt, traumatiskt, fullt av kamp. Det innebär skuld, kanske krav på gottgörelse och erkännande, ojämlikhet och maktkamp, också om själva historien. Vem får berätta om det förflutna? Vem avgör vad där ska stå, vilka som räknas in och inte räknas in? Vilka som är fiender och vänner? Jag upplever att Rentzhog ofta hoppar över eller förminskar själva förmedlingsperspektivet, att historia används av människor i olika syften och att de syftena långt ifrån alltid harmonierar.

Fast det är trevligt att det skrivs den här typen av böcker. Den är som en tankepaus över en kopp kaffe eller kanske ett glas rödvin. Den synliggör och ställer frågor. Väcker andra mellan raderna. Har långt ifrån svar på allt, och, som sagt, en del svar jag sätter frågetecken efter. Men ändå. Den är trevlig.