Som ung och sökande högstadieelev på 1980-talet fick jag en gång händerna på Contra, en tidskrift som betecknades som högerextrem. Man kunde beställa klistermärken via tidningen. Olof Palmes ansikte i mitten av en måltavla. Men också sådana som bar budskapet ”Befria Baltikum”. Det framstod i mina ögon som lika rättfärdigt som omöjligt att de tre […][...]

För ett tag sedan hörde jag en utrikeskrönika på Sveriges Radio P1, där rubriken löd: Kan du de baltiska huvudstäderna? Lätt som en plätt tänkte jag först, men stunden senare funderade jag om jag var helt säker. Desto mer kunnig är Li Bennich-Björkman, som i mer än tjugo år har följt de tre baltiska länderna […][...]

De kom från sovjetimperiets alla håll till en landsände de fått höra anslutit sig frivilligt. För sina nya landsmän var de snarare ockupanter och efter Sovjetunionen fall blev många av dem, trots att de inte sällan bott i Baltikum i generationer, ickemedborgare. De fick grå främlingspass och deras modersmål ryska, som fortfarande är det dominerande […][...]