Ukraina, sent 2000-tal. En öde sovjetisk motorväg om natten, beströdd med gamla kondomer, fimpar och tomflaskor. Några bussar går nog inte längre, tågen går bara en gång om dan, det blir att lifta. Serhij och hans barndomskamrater är här för att Serhij ska skriva en bok. Om vad? Om anarkismen. Vad nu det är för en ism. De är ukrainare, vad nu det är för ett folk. Det fanns visst någon för hundra år sedan här i trakten som stod för någon sorts ukrainsk anarkism, halvt bortglömt efter hundratals år med ryskt eller sovjetiskt eller postsovjetiskt styre. Det finns museer om honom. Inget annat. En negativ rot. De låser in sig på hotellrummet och röker på, de liftar runt i sönderfallande gamla öststsfiatar, de är ingenstans, de kommer ingen vart. Stryk allt. Börja om.

Ukraina, tidigt 80-tal. Serhij är sju år gammal, han är huvudperson i en film gjord av den 30-årige Serhij, nu ska vi se hur hans liv är, vart det är på väg, noga anpassat till ett samhälle som ska upphöra att existera lagom till att han blir vuxen. Se hur den unge Serhij lär sig livets läxor om kamratskap och slagsmål och skola och fotboll och flickor och alkohol och musik i en klämkäck Kusturica-aktig film som vi vet kommer att sluta med ett stort ”…jaha?” Punk, heter romanen. Uppror ska göras. Mot vad? Allt har ju precis sopats bort. Och var det inte revolutionen som tog dem hit?

Ukraina, mitten av 2000-talet. Revolution! Frihet! Demokrati! Revolution mot vad? Frihet från vad, att vad, till vad? Alla försöker skrika högst, politiker förgiftar varann som gamla romare, i utkanten står västerlänningarna och har lärt sig pruta så de får behålla sina dollar och klappa sina efterblivna kusiner i ryggen. På stationen hänger ett gammalt porträtt av Lenin, uppochner, med stora revor i där dagsljuset skiner igenom.

Efter allt som hänt står bara dessa underliga ruiner kvar, husen med de hängdas spöken, rutter för kollektiv sexturism, alla dess kulturpalats, bröllopspalats, pionjärpalats, den mundra andan i den unga socialistiska modellen som spängdes av sitt eget adrenalin likt en tidig ångmaskin och till sitt minne lämnade efter sig enstaka relikter som får forskarnas hallonröda blod att koka.

New York, 2000-tal. En ukrainsk (vad nu det är för något) författare försöker sammanfatta sitt liv för sina nya kamrater med en klichéartad lista över låtar som ska spelas på hans begravning, inget de inte hört tusen gånger förut, men skit i musiken, det handlar ju inte om det, det handlar ju om den som lyssnar på musiken. Det handlar ju om den som faktiskt måste leva i den här jävla världen och göra något av det även när alla höga ideal – inklusive bristen på dem – skramlar tomt.

Anarchy In The UKR säljer sig som punk, och som all bra punk är den sedan allt annat än bara tre ackord och skrikiga texter. Den spretar, den spelar fel, den vågar vara pinsam, den tar om saker vi redan hört, den går vilse, den flippar ibland ur och bara skriker fulheter åt publiken, den sjunger falskt ”You can’t put your arms around a memory, don’t try” samtidigt som minnena är allt den har att bygga på, den sörjer vänner som försvann åt det ena eller det andra hållet. Den romantiserar att det inte finns någon romantik. Det är långt ifrån någon perfekt roman, det ska den inte vara heller. Men ibland, när hans röst spricker och texten är precis sådär lagom ostämd är det bland det vackraste och mest livfulla jag läste i fjol.