Utgiven | 2006 |
---|---|
ISBN | 9171260501 |
Sidor | 144 |
Översättare | Åsa Jonason, Hans-Jacob Nilsson |
Det finns mängder av böcker som man önskar aldrig hade behövt skrivas. Elena Filatovas Tjernobyl, dagbok från spökstaden är en av dem. I boken finns reportage och bilder från hennes besök i Tjernobyl och området runtomkring. Det är ett öde område på cirka tio gånger trettio mil.
På "betryggande avstånd", cirka 150 mil från Tjernobyl, ska man väl kunna sitta i Sverige och någorlunda lugn (här ordnar sig väl det mesta, kanske?) läsa detta fotoreportage som innehåller bilder tagna i den så kallade dödens zon, tretton mil norr om Kiev.
Men man kan inte känna sig lugn så länge, med stigande vrede och sorg läser jag om hur grymt makthavarna handlade mot folket vid katastrofen den 26 april 1986. Ett exempel är att kommunistregimen, som då satt vid makten, höll tyst om olyckan. Först några dagar efteråt började folk få uppgifter om katastrofen från utländska radiostationer och från släktingar till dem som omkommit. Invånarna i Kiev varnades inte av myndigheterna, men alla partipampar och deras familjer lämnade staden. (Läs ett annat exempel i textutdraget nedan!) Kanske är det allra mest skrämmande med denna katastrof att den hemlighölls, och att makthavarna fortfarande försöker dölja olyckans omfattning.
Filatova förmedlar en hel del intressanta fakta om olika typer av radioaktiv strålning och vilka egenskaper de har. Och hon beundrar de 3500 människor som bor kvar i Tjernobylområdet. De dör hellre av strålningsskador i sitt eget hem, än av hemlängtan på en säker, men främmande plats.
Men boken är så liten, de skrämmande, ödsliga, spöklika, ibland vackra och mycket belysande bilderna ofta små. Texten är ganska kort, men är oerhört engagerande och gripande, kanske för att den är så avskalad och huvudsakligen skriven i en nästan neutralt konstaterande ton. Detta sätt att skriva tror jag är verkningsfullt när man ska föra fram viktiga budskap. Men jag kan inte förstå varför ett så viktigt ämne inte kan få ett större utrymme i bokform. Boken skulle haft ett riktigt stort format, men det är naturligtvis en kostnadsfråga. Kanske orkar alltför få med detta ämne; inredningsböcker och kokböcker i stort format är ju så mycket trevligare…
Filatova uppmärksammar att på ukrainska är tjernobyl namnet på en ört, malört. Det ordet skrämmer många och de ser ett samband mellan olyckan och berättelserna i Uppenbarelseboken i Bibeln, där jordens undergång förutspås:
Upp 8:10 Den tredje ängeln blåste i sin basun. Då föll en stor stjärna från himlen, brinnande som en fackla, och den föll på en tredjedel av floderna och på vattenkällorna.
Upp 8:11 Och stjärnans namn är Malört. En tredjedel av vattendragen blev till malört, och många människor dog av vattnet, därför att det hade blivit bittert.
I Tjernobylområdet kan människor kanske börja bosätta sig igen om 600 år, lägg till eller dra ifrån 300. Behövs mer sägas? Vad vi människor får hoppas på inför framtiden är geniala fysiker och tekniker och god tur.
Som avslutning, Elena Filatovas ord i kapitlet Efterord:
Tjernobyl är en katastrof som vi helst vill glömma. Det är stora pengar inblandade i kärnkraftsindustrin … Jag propagerar varken för eller emot kärnkraft, jag är bara en författare som är för människan, och som anser att Tjernobyl är en varning för hela mänskligheten.
Publicerad: 2006-09-27 00:00 / Uppdaterad: 2015-07-18 23:18
4 kommentarer
Såvitt jag förstår så är den här boken bara en utskriven version av hemsidan: http://www.kiddofspeed.com/chernobyl-revisited/
#
Den vitryska journalisten Svetlana Aleksijevitj har skrivit en repotagebok som heter "Bön för Tjernobyl". I den talar människor som på olika sätt drabbades – och fortfarande drabbas – av katastrofen direkt till läsaren i form av monologer.
Jag har inte läst ut boken än. Men så långt jag kommit är den fruktansvärt gripande i all sin hemskhet.
#
Bra försök Elena!
Sedan 2004 har hon med sin uppdiktade historia lyckats trollbinda en hel läsarkrets men tyvärr talar allt för att det är en uppdiktad historia. Granskar man kritiskt bilderna kan man se att alla bilder där hon poserar med sin motorcykel är tagna utanför den förbjudna zonen ”The Zone of Alienation”. Bilderna inifrån zonen är tagna på en av de guidade turerna som regelbundet ordnas till området.
År 2008 var jag själv på en guidad tur i den förbjudna zonen. Turen följder precis de platser som Elena fotograferat i boken. Vår guide Yuri Tatarchuk berättade själv att Elena varit med i en av hans guidegrupper och poserat framför platserna i dels en svart skinnjacka och dels i en motorcykeljacka. Något som ytterliggare stärker oäktheten i Elenas historia är att den geigermätare som Elena visar upp på fotografierna är identisk med den man får låna av guiden under turistturen.
Elena har på sin välbesökta hemsida själv gjort vissa antydningar att hennes historia inte så mycket handlar om fakta som om poesi. På engelska wikipedia slår man klart och tydligt fast att det handlar om en uppdiktad historia. Det gör man också i en artikel i New York Times.
Det faktum att hon skulle ha kunnat köra igenom alla militärspärrar med en motorcykel, genom att visa upp ett tillstånd från sin far, förefaller ju helt orimligt. Den förbjudna zonen är ytterst hårdbevakad av Ukrainsk säkerhetstjänst och militär.
Att Elenas historia inte ”avslöjats” förrän på senare år är ytterst pinsamt, speciellt med tanke på de stora bokupplagor som tryckts. Detta vittnar om vilken dåligt kunskap vi har om länder som Ukraina och om hur lätt det är för en ”uppdiktad historia” att lämna pressarna utan någon djupare kritisk granskning.
Fy skäms!
Chivers, C.J. (2005-06-15). ”Prypiat Journal; New Sight in Chernobyl’s Dead Zone: Tourists”. The New York Times. http://query.nytimes.com/gst/fullpage.html?res=9902EEDD163BF936A25755C0A9639C8B63&sec=travel.
#
På hennes sida står det klart och tydligt att fotografierna med hennes motorcykel är tagna utanför zonen. Hon hävdar ingenstans att hon besökt zonen ensam tvärt om, överallt skriver hon ”we” när hon talar om sina besök där. Det står heller ingenting om några papper från hennes pappa…. Jag vet inte vad du har emot henne personligen eller var du tar din ”fakta” ifrån men det spelar ingen roll. Att kalla Tjernobylkatastrofen (som är den enda historia hon berättar) för ”uppdiktad historia” är ju bara löjeväckande!
#
Kommentera eller pinga (trackback).