Det finns mängder av böcker som man önskar aldrig hade behövt skrivas. Elena Filatovas Tjernobyl, dagbok från spökstaden är en av dem. I boken finns reportage och bilder från hennes besök i Tjernobyl och området runtomkring. Det är ett öde område på cirka tio gånger trettio mil.

På "betryggande avstånd", cirka 150 mil från Tjernobyl, ska man väl kunna sitta i Sverige och någorlunda lugn (här ordnar sig väl det mesta, kanske?) läsa detta fotoreportage som innehåller bilder tagna i den så kallade dödens zon, tretton mil norr om Kiev.

Men man kan inte känna sig lugn så länge, med stigande vrede och sorg läser jag om hur grymt makthavarna handlade mot folket vid katastrofen den 26 april 1986. Ett exempel är att kommunistregimen, som då satt vid makten, höll tyst om olyckan. Först några dagar efteråt började folk få uppgifter om katastrofen från utländska radiostationer och från släktingar till dem som omkommit. Invånarna i Kiev varnades inte av myndigheterna, men alla partipampar och deras familjer lämnade staden. (Läs ett annat exempel i textutdraget nedan!) Kanske är det allra mest skrämmande med denna katastrof att den hemlighölls, och att makthavarna fortfarande försöker dölja olyckans omfattning.

Filatova förmedlar en hel del intressanta fakta om olika typer av radioaktiv strålning och vilka egenskaper de har. Och hon beundrar de 3500 människor som bor kvar i Tjernobylområdet. De dör hellre av strålningsskador i sitt eget hem, än av hemlängtan på en säker, men främmande plats.

Men boken är så liten, de skrämmande, ödsliga, spöklika, ibland vackra och mycket belysande bilderna ofta små. Texten är ganska kort, men är oerhört engagerande och gripande, kanske för att den är så avskalad och huvudsakligen skriven i en nästan neutralt konstaterande ton. Detta sätt att skriva tror jag är verkningsfullt när man ska föra fram viktiga budskap. Men jag kan inte förstå varför ett så viktigt ämne inte kan få ett större utrymme i bokform. Boken skulle haft ett riktigt stort format, men det är naturligtvis en kostnadsfråga. Kanske orkar alltför få med detta ämne; inredningsböcker och kokböcker i stort format är ju så mycket trevligare…

Filatova uppmärksammar att på ukrainska är tjernobyl namnet på en ört, malört. Det ordet skrämmer många och de ser ett samband mellan olyckan och berättelserna i Uppenbarelseboken i Bibeln, där jordens undergång förutspås:

Upp 8:10 Den tredje ängeln blåste i sin basun. Då föll en stor stjärna från himlen, brinnande som en fackla, och den föll på en tredjedel av floderna och på vattenkällorna.

Upp 8:11 Och stjärnans namn är Malört. En tredjedel av vattendragen blev till malört, och många människor dog av vattnet, därför att det hade blivit bittert.

I Tjernobylområdet kan människor kanske börja bosätta sig igen om 600 år, lägg till eller dra ifrån 300. Behövs mer sägas? Vad vi människor får hoppas på inför framtiden är geniala fysiker och tekniker och god tur.

Som avslutning, Elena Filatovas ord i kapitlet Efterord:

Tjernobyl är en katastrof som vi helst vill glömma. Det är stora pengar inblandade i kärnkraftsindustrin … Jag propagerar varken för eller emot kärnkraft, jag är bara en författare som är för människan, och som anser att Tjernobyl är en varning för hela mänskligheten.