Krönika

Bön från Tjernobyl

Att någonting är ”historiskt” hör man ofta nu för tiden. Inte minst i sammanhang som man med stor säkerhet kommer att ha glömt om ett år. Jag undrar just hur ofta folk har tänkt det om vad som i efterhand verkligen framstår som historiskt? Något som förändrat oss i grunden? Vad som nu gjort det?

I Nobelpristippade Svetlana Aleksijevitjs Bön för Tjernobyl delar författaren i sitt förord in i före och efter Tjernobylkatastrofen. Hon menar att kärnkraftshaveriet förvandlat den ”förtjernobylska människan till Tjernobylmänniskan” och det stämmer kanske i det forna Sovjetunionen. Men vi andra, vad har vi lärt oss?

Samtidigt som jag läser ut Bön för Tjernobyl – en av flera delar i författarens stora arbete ”Utopins röster” som är aktuella på svenska – kommer nyheten att Storbritannien planerar ett nytt kärnkraftsbygge. Med olyckan i Fukushima i färskt minne (min lillebror bor i Japan) skulle jag haft svårt att förstå det oavsett. Oron, lömskheten, oöverskådligheten i tid, rädslan för att myndigheter försöker sopa risker under mattan, svårgripbarheten – att läsa Bön för Tjernobyl är förstås allt det där upphöjt till hundra.

Själv är jag precis jämngammal med den svenska folkomröstningen om kärnkraft, en folkomröstning vars inflytande kanske bäst kan beskrivas som en variant på det gamla skämtet om att det väl vore smidigast om politikerna upplöste folket och valde ett nytt.

Det är lätt att avfärda Tjernobylkatastrofen som något som hände i ett främmande land, en främmande tid. Innan murens fall, i ett Sovjetunionen på upphällningen. Lätt att glömma att man också i Sovjet sagt att ”det aldrig skulle kunna hända här”.

Ändå handlar boken inte i första hand om kärnkraftshaveriet i sig, utan om människorna omkring det. De som bodde där, arbetade där, blev ditkommenderade för att sanera, anmälde sig frivilligt, blev evakuerade, vägrade åka eller valde att flytta tillbaka. De som försöker förstå hur hela vardagen omkring dem plötsligt kan vara förgiftad.

Det handlar om dem som blivit sjuka, dem som sett sina älskade bokstavligt talat falla sönder framför ögonen på dem, långsamt brytas ner, deformeras och förintas. De som fött sina barn döda eller döende. Om dem som lever med olyckans ofattbara konsekvenser.

Det är ohygglig läsning. Och samtidigt vacker. Lika mycket oändlig kärlek och mod som politisk cynism och tekniknaivitet. Aleksijevitj ser minst sagt paralleller mellan då och nu.

Kanske är det därför hon gett boken undertiteln ”Krönika över framtiden”?

Ella Andrén

Publicerad: 2013-11-13 00:00 / Uppdaterad: 2015-10-08 13:36

Kategori: Krönika

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?