Recension

: Depeche Mode
Depeche Mode Serhij Zjadan
2014
2244
7/10

Fulla unga män

Utgiven 2014
ISBN 9789186729431
Sidor 197
Orginaltitel Depeche Mode
Översättare Nils Håkanson
Först utgiven 2004

Om författaren

Serhij Zjadan
Foto: Ekko von Schwichow

Serhij Zjadan föddes 1974 i Starobilsk i Ukraina. Han är verksam som författare, översättare och musiker. På svenska finns romanerna Anarchy In The UKR (2011) och Depeche Mode (2014).

Sök efter boken

Välkommen till Charkiv, en stad av Stockholms storlek i nordöstra Ukraina, präglad av tung industri och hemmaplan för fotbollslaget Metallist. Här driver berättaren omkring med kompisarna Kommunist-Vasia, Doggen Pavlov, Turbo-Sasja, Kakao och några till under ett intensivt veckoslut sommaren 1993. De är arton-nitton år, officiellt arbetslösa eller håller sig bara undan så gott det går från allt som andas plikt eller anpassning. De bor i ett par grannlägenheter på samma våning, ”ett slags kollektiv för simulanter”. Det görs usla affärer med smuggelsprit, misslyckade inbrottsförsök, man haffas och spöas upp av polisen och andra hälften av berättelsen ägnas åt att gänget försöker få tag i den borttappade Turbo för att meddela honom att hans styvfar har dött. Vilket inte visar sig så lätt.

Man får en känsla av att i den postsovjetiska verkligheten bara några få år efter murens fall och unionens upplösning är det status quo igen och allt är som vanligt: skurkarna, vare sig de bär uniform eller inte, maktfullkomliga eller maktlösa, är desamma som tidigare och berättelsens huvudpersoner har egentligen aldrig en chans. I denna version av Charkiv finns bara auktoriteter och förlorare. Vanliga medborgare som bebor staden skymtar snabbt förbi. Varje företag som gänget försöker genomföra växer till utdragna expeditioner präglade av strul och kollosal klantighet som för att understryka deras oförmåga att klara av någonting.

Under tiden dricks det kopiösa mängder sprit och det röks på en hel del. Det är ingen bildungs-roman direkt. Ingen lär sig något eller ser någon konsekvens av sina handlingar. Fyllan och galghumorn är textens hjältar. På sitt sätt är det också extremt grabbigt. En urspårad Tom Sawyers äventyr för 2000-talet där alkoholiserade tonåringar navigerar i en mental vildmark där det varken finns ordning eller hopp. Det är inte ens arga unga män, bara fulla. Den enda kvinnan som har en roll i romanen är den knappt sextonåriga nymfetten och generalsdottern Marusia som killarna vilar ut hos mellan sina eskapader.

Det är samtidigt väldigt roligt. Urflippade dialoger och sanslösa situationer varvas med längre surrealistiska utvikningar som ett radioprogram om Depeche Mode vilket verkar hämtat från ett alternativt universum där bandet är ett irländskt folkkollektiv med dubiös bakgrund. Programledaren trasslar in sig mer och mer i otidligheter över den text som ”Londonredaktionen” har sänt honom och när han till slut mitt i sändning rings upp av Kommunist-Vasia är vansinnet nära. Men berättaren som tar över luren från Vasia säger till sist som det är:

Det är liksom det vi gör, fortsätter jag. Och vet ni, jag tror inte att det här slutar så bra, för vi kör liksom fast hela tiden, förstår ni? precis hela tiden kör vi fast, djupare och djupare, jag kan inte ens ta mig upp längre, jag kör bara fast värre och värre ju mer jag försöker ta mig upp, förstår ni vad jag menar? i princip är det väl okej, vi sitter ju här och lyssnar på ert puckade radioprogram /…/ det som spelar roll är att det här inte slutar bra, jag kan faktiskt inte föreställa mig att nånting bra väntar längre fram, det är typ omöjligt att det finns nånting bra som väntar oss, för om det har varit helt kasst hittills, varför skulle det bli bra helt plötsligt, va? kan ni förklara det? ingenting är bra, vi trevar oss fram som darrockor i vattnet, utan att ens tro att vi är på väg nånstans.
- Jaha, mumlar programledaren. Vet ni, det där är faktiskt mycket intressant.

Det är med andra ord bra fart i den här svarta komedin som beskrivits som ”proletärpunk” av förlaget. Nils Håkansons översättning känns aldrig sökt. Tvärtom, trovärdighetsnivån är hög och den insatsen förtjänar extra applåder.

Redan i det första förordet (det finns originellt nog 4 förord och 4 epiloger och också en insprängd manual från ukrainska kommunistpartiet för hur man tillverkar sprängämnen, riktad till barn på mellan- och högstadiet) får vi veta hur det har gått för berättaren. På de femton åren efter berättelsens händelser verkar inte mycket ha hänt. Han är fortfarande en outsider som inte intresserar sig för något. Han lever enligt egen utsago bekymmerslöst utan att delta i samhället, och vad det verkar, utan att egentligen delta i livet överhuvudtaget. Och det är okej för honom. Några vänner har försvunnit för alltid och några har tillkommit.

Från Camus Främlingen och Colin Wilsons Outsider till Richard Hells The Blank Generation och vidare till berättaren i Depeche Mode återkommer samma gestalt: den unge mannen som vägrar livet utan att för den skull frivilligt lämna det. Och tro inte annat än att det finns ett slags sorg i detta, bakom den skenbart likgiltiga fasad som visas upp.

Tomas Eklund

Publicerad: 2014-02-09 00:00 / Uppdaterad: 2014-02-08 20:36

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5558

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?