Recension

: Äkta skräck 2
Äkta skräck 2 Magnus Blomdahl
2017
Vertigo
7/10

Gränslöst?

Utgiven 2017
ISBN 9789186567781
Sidor 155

Om författaren

Magnus Blomdahl (född 1974) är författare, frilansskribent med inriktning mot film och tv, och redigerare. Han har skrivit böckerna Dr. Schnaps experimenterar (2008), Äkta skräck – den nya vågen av extrem film (2011) och Äkta skräck 2 (2017) under eget namn, samt Perversum under pseudonymen Fantasmo Ågren. Bor i Stockholm.

Magnus Blomdahl – författarens hemsida.

Sök efter boken

”Inspired by a true story” inledde nyligen bortgångne Tobe Hooper klassikern Texas Chainsaw Massacre. Filmen hade knappast mycket med verklighetens seriemördare Ed Gein att göra, men det etablerade en paradox som skräckgenren alltid kämpat med: å ena sidan är vi inte byggda för att bli rädda – verkligt rädda, inte bara tillfälligt uppjagade – av saker som inte på något plan känns verkliga, men å andra sidan är skräckfilmer föreställningar. Mainstreamskräckfilmer har under de senaste ~35 åren ofta blivit så hårt formelbundna att man nästan kan ställa klockan efter dem. 96 minuter långt, mördaren visar sig 23 minuter in, en tjej överlever. Det är nästan något liturgiskt över det, en rit som alltid slutar likadant och snarare tröstar än skrämmer; det ska se äkta ut, men rymmas innanför kända ramar.

Now we’re entering the centre of evil, let us all pray to Satan.

I uppföljaren till Äkta skräck fokuserar Blomdahl ännu mer på just det där luriga äkthetsbegreppet, men hellre än att gå in i teorin och analysera låter han mötet med själva filmmakarna stå i centrum. Han intervjuar ett antal regissörer i skräckgenrens mer extrema utkanter, både framgångsrika nyavågare som Maury och Bustillo, gamla sleazemästare från 70-talet som Joel M Reed, och så ett par verkliga outsiders som Adrian Tofei som gjort en film om sin egen besatthet av Anne Hathaway och pseudonymen Marian Dora som använder riktiga lik i sina filmer och inte ens själv vet vad hans skådisar heter i verkligheten. Han frågar dem om metoder, om hur man får människor att ställa upp på det, om deras egna inspirationer … Och däri ligger också frågan om regissören – är det han filmar på riktigt, tar han det på allvar, menar han det? ”Äkta” kan ju betyda mycket; menar du på allvar att moral inte existerar, spelar du verkligen dig själv där, varför talar inte dina skådisar med dig efter varje inspelning, och förresten, det där blodet ser väldigt realistiskt ut…? När nu i princip vem som helst med en digitalkamera och en dator med bredbandsuppkoppling kan göra och distribuera en film, var går gränserna, och vad kan man hitta bortom dem? Och vad lägger han själv i det?

Filmen betyder mindre och mindre, kameran blir en ursäkt för att döda, ett filter mellan lustmördaren och mordoffret. Att Adrian inte själv ser det här gör mig lite orolig. Den här oron stärker intresset för Adrian Tofei och vad han kommer att göra i framtiden.

Precis som med förra boken kan jag tycka att Blomdahl ibland håller perspektivet väl smalt, men ligger man på Vertigo ska man väl passa på. Trots att jag bara sett ett fåtal av filmerna här, och inte nödvändigtvis får lust att se alla, är Äkta skräck 2 (jag saknar en undertitel där) gripande läsning, både för själva filmnörderiet men också för just själva mötena med människor som, med mer eller mindre förankring i verkligheten, ägnat sitt liv åt att få mardrömmar att fastna på film. Kapitlet där en febersjuk Blomdahl åker runt i Tyskland med Marian Dora och försöker göra en dokumentär över hans inspelningsplatser är stor svart humor, men lyfter också en annan paradox; ju extremare filmen är, ju mer ”på riktigt” den är inspelad (”Men det måste vara svårt att bajsa på kommando?”) desto mer bisarr och verklighetsfrämmande låter den. Är det jag som levt ett skyddat liv, är det Dora och Tofei som är galna och kanske rentav farliga, eller är det bara den där gamla skräckliturgin som vill göra sig påmind och försöka övertyga mig att bara det tydligt fejkade, den uppenbara gummimasken och fejkblodet och de huggande stråkarna, känns äkta? Vad betyder ens ”äkta” i en tid då allt är en dokusåpa?

Häromdagen såg jag om det ökända Studio S-reportaget om videovåld från 1982, som ju senare visade sig vara precis lika iscensatt som någon skräckfilm i syfte att skrämma så många som möjligt. På journalistens fråga om det inte finns en risk att skräckfilmer bara blir ännu värre om vi inte förbjuder dem nu svarar en kallsvettig videobutiksägare entydigt nej. ”Det kan inte komma längre än det är nu.” Jag undrar vad han gör idag. Hyr ut videofilm gör han ju i alla fall inte, videobutiken med sina åldersgränser, censursaxar och fysiska väggar är en begränsning filmvärlden på gott och ont befriat sig från. Vildmarken därute påminner inte lite om slutscenen i Fulcis The Beyond, och den går att utforska så länge ens egen mage håller.

Björn Waller

Publicerad: 2017-09-13 00:00 / Uppdaterad: 2017-09-12 20:55

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7071

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?