Hector fyller fyrtio och hans fru Aisha anordnar en stor fest där alla huvudkaraktärerna introduceras. Festen urartar och avbryts i en häftig schism efter att Hectors kusin Harry slår fyraårige Hugo; ett oregerligt barn som fortfarande blir ammad och tillåts bete sig hur som helst utan att föräldrarna ställer honom till svars. Många av festdeltagarna tycker därför att det inte var så allvarligt med den kraftiga örfilen.

Låt oss göra en kort sammanställning av den verklighet som målas upp i berättelsen. Hector tänder på tonåringar, dagdrömmer om våld och bedömer kvinnor utifrån eventuellt sexappeal. Hectors far upptäcker till sin stora sorg att det gamla samhället där äldre respekterades, har bytts ut mot ett samhälle där de ses som svaga och utan betydelse. Aisha straffar sig själv genom att utsätta sig för sexuell våldsamhet. Hugos politiskt korrekta föräldrar är verklighetsfrånvända, svaga och oförmögna att uppfostra Hugo på ett bra sätt.

Boken är en komplicerad uppgörelse mellan ett patriarkalt system där vackra, sexiga kvinnor och starka män som inte gråter uppfostrar välartade barn, och mellan något nytt vari svaghet anammas, äldre nonchaleras och handlingskraft byts ut mot kritik och frågor. Eller?

Nej, riktigt så enkelt är det inte. Den vältränade och rike Harry har en snygg fru och en väluppfostrad son, men Harry kämpar också mot anfall av ohämmad aggressivitet. Under ytan är få saker så enkla som de ter sig. Harrys uppfattning om att ha skapat ett eget kungarike där han själv styr, gör det svårt att tvingas konfronteras med en verklighet där han inte kan kontrollera allt.

Hector tränar varje morgon och har svårt att se sonen spela tv-spel och äta chips. Det som får honom att träna och ta hand om sin kropp, distanserar honom också från sonen. Hector föraktar i hemlighet sin son, för att han inte uppnår de krav Hector ställer på sig själv. Samtidigt vågar han inte ställa sig upp mot sin mamma för Aishas skull. Vuxen, stark karl är liten, svag pojke.

Örfilen som utdelats mot Hugo har gjort hans föräldrar så aggressiva och elaka att omtanken om Hugo, snarare ter sig som illvilja mot Harry.

Varför ska allting vara så komplicerat? Kanske för att det ofta är det. Må så vara, men verkligheten i Örfilen är en som provocerar. Den fick mig också att glömma verkligheten utanför, ända till sista sidan.

Similar Posts:

• Vernon och jag
• Sorgligt, mystiskt, episkt
• Vänskap, kärlek och sjutusan till kvinnor
• Humor som försvar
• En bok som sliter sönder mitt kemiska hjärta

Mamman i familjen saknar Iran och sitter till en början hemma och skriver brev till nära och kära i hemlandet, medan hon lyssnar på välbekanta sånger. Här bildas en tydlig schism mellan föräldrarna och snart leder pappans ökande desperation till upprepad misshandel av hustrun. Dottern används som vittne och medlare mellan föräldrarna.

Också dottern stöter på rasism bland människor hon möter. Ett otal lärare motarbetar henne, i början så konkret att hon inte får delta i undervisningen, utan tvingas bort under lektionerna för att öva en svenska hon redan kan. Hemma blir pappan alltmer otålig eftersom hon aldrig får några läxor, så han börjar göra egna läxor och undervisar henne efter skolan.

I tonåren startar i dottern en dragning mot ”Blatteland”; kretsar som rymmer människor med en tydlig upplevelse av utanförskap. Kriminalitet är ett vanligt inslag. Huvudpersonen klär sig i tajta linnen, sminkar sig kraftigt och börjar tala på bruten svenska för att bli en del av gruppen. Hon vill så gärna vara en del av något. Hon blir attraherad av Kawa, som också verkar vara intresserad av henne. Kawa ser hur hon anpassar sig för att passa in och säger att hon inte hör hemma där. Hon har alltid varit bäst i skolan och har möjlighet att ta sig någon annanstans.

Med ständig press på sig själv lyckas hon ta sig in på bokens ”Elitskolan”, som påminner mycket om verklighetens Handelshögskolan. Hon har anorexia och slutar aldrig kämpa i uppförsbacke för att bli bättre; för att bli bäst. När en annan student med utländsk identitet kontaktar henne, tar huvudpersonen avstånd från kvinnan. Hon vill inte bli förknippad med den utländska kvinnan; hon vill vara svensk. När hon senare blir ordförande på Elitskolan, förnekar hon inför andra att hon någonsin stött på hinder som kvinna och utländsk, trots att hon får hotbrev där hon tilltalas ”svartfitta”.

Huvudpersonen har inte något namn. Jag tänker mig att en namnlös människa inte har en tydlig, fast identitet, utan snarare något flytande; ett omskapande av identitet efter situation och omgivning. Då blir det desto mer viktigt hur man uppfattas och definierar sig själv utåt. Utöver denna namnlöshet är hon ”dokhtaram” (”min dotter”).

Boken behandlar klassresans dilemma: att kämpa sig fram mot något där man inte har en tydlig känsla av identitet. Resan mot något är också en resa från något. När jag läser, får jag känslan av att destinationen är ingenmansland och identitetslöshet.

Similar Posts:

• Hundvardag, sorg och solidaritet
• Knivskarpt, förvillande, förtrollande
• De mångkulturella och Vi andra
• Fattig arbetarbarndom med obetalbar galghumor
• Det slutar inte med apartheid

Hennes föräldrar är ”A-människor” och överklass. Kanske är det därför hon verkar vara född med fågelvingar och flaxar livligt i en antimaterialistisk vilja, bort från marken, konventionerna och normerna som A-människornas perfektionistiska skal påbjuder, tvingar in i. Hellre då flyga och känna vindens kraftfullt smekande närvaro, bringa hennes hår i oordning, nypa henne i kinderna och göra henne medveten om att hon är vid liv; och inte en fint utmejslad möbel i ett möblemang där allt har sin plats för att utgöra något fint, perfekt, materiellt inordnat, statiskt och livlöst.

Suss man och stora kärlek i livet vill ha ett stort fint hus, sportbil och barn som han kan träffa när han får tid över. Han binder Suss till den materiella vardagens måsten, genom sin frånvaro. I sin ensamhet sörjer Suss sina drömmar om att flyga. Långsamt tilltar ilskan och förgiftar hennes tillvaro. Hon blir en möbel utan vilja och för ett skuggliv, existerar som en skugga bakom sin karismatiske man.

Frågan är hur en nedbruten bryter sig loss? Kan den nedbrutne byggas upp, eller fortsätter denne brytas ned i en ond cirkel av dåligt mående som skapar dåligt beteende som skapar dåligt mående?

Stäpplöperskan är en komplex berättelse av vardag, dramatik, drömmar, hopplöshet, hat och kärlek. Den börjar i en vacker förälskelse och fortsätter i en kristallklart rasande uppgörelse, som är så konkret och tydlig att den påminner om Unni Drougges Boven i mitt drama kallas kärlek (jag syftar här på stilen i Drougges bok, inte misshandeln). Men uppgörelsen behöver inte nödvändigtvis bara handla om en man. Relationen mellan mannen och kvinnan i Stäpplöperskan skulle kunna ses som en psykosocial granskning av en nutida kärleksrelation mellan man och kvinna. Här, med ett stort fokus på att kvinnan får dra största lasset hemmavid, varvid mannen ges större utrymme att förverkliga sig själv i karriären.

Jag gillar komplexiteten i boken. Kärlek och välvilja varvas med destruktivitet, och råa meningsutbyten om sådant som gör mest ont, görs i gester av ärlighet; för den verbalt och känslomässigt öppna relationen. Suss är inte heller ett ypperligt föredöme av passiv godhet. Hon försöker mest klara sig i en verklighet som inte är så lätt att tackla. Eftersom hon inte är detta föredöme, tror hon sig om att vara dess motsats. Den som inte är fullkomligt god, måste ju vara ond…

Similar Posts:

• Strävan är åtminstone både naken och sårbar
• Hårda Berit ännu hårdare
• Mustig historia om försvunna bebisar och skönhetsoperationer
• Sommarbazaar!
• Kvinnans lott

Hierarkier uppstår mellan langare och desperata människor i begynnande abstinens. Moral försvinner bland vänner och vännerna är de som drar ner och håller kvar varandra i ett beroende utan valmöjligheter:

Med smack finns aldrig några verkliga dilemman. Dom kommer bara när man har slut på varor.

Ibland undrar jag om slangspråket är mer en parodisk version av hur människor pratar, än av hur de faktiskt pratar:

Eh, liksom, ja fattar pressis huru menar liksom

Det finns också spår av engelskan kvar i den svenska översättningen:

Farlig snubbe Beggar. Vild, vild katt.

I övrigt tycker jag att slangspråket bidrar till stämningen och trots att det inte finns någon tydlig handling, rycks jag med och tar mig lätt fram mellan meningarna. Det är en lättläst text. Jag beundrar översättaren Einar Heckscher för att han tagit sig an projektet att översätta en bok med så mycket slang som Trainspotting.

Det här är en skildring av missbruk, som inbegriper psykologi (med kognition, emotioner och beteenden), gruppdynamik, och hur den rent fysiska verkligheten ser ut; vad händer med kroppen och vad gör man med kroppen när man håller på med droger som heroin?

I skolan fick jag mest lära mig kvantitativa fakta om droger. Skräckpropaganda kring vad olika typer av droger har för effekt i hjärnan. Jag säger inte att Trainspotting är sanning och fakta. Det vet jag ingenting om. Det jag tänker att jag läst, är ett eventuellt försök till en mer kvalitativ helhetsbeskrivning av någon som är fast i missbruk. Att förutom det starka behovet av mer droger och en umgängeskrets som bidrar till beroendet, finns en depressiv och destruktiv verklighet som är svår att möta utan droger. Utopiska framställningar av drogrus, varvas med dystopiska vardagsskildringar. Det behövs inga pekpinnar.

Similar Posts:

• Trainspotting light
• Same same but different
• För Rebus ligger bäst före-datumet fortfarande i framtiden
• Stereotypiskt på skotska
• Krig mot knarket eller mot det bejerotska paradigmet?

Sonja Schwarzenberger och hennes mamma gick på bio i nattlinne, med blomkål som snacks. Hon verkar ha en mamma som struntar i jantelagen och vågar synas, sträcka ut handen för att ta tag i livet och kräva. Men mörkret har också krävt, av både mor och dotter. Svåra dagar, när Sonjas mamma legat deprimerad på soffan och Sonja försökt trösta och hjälpa. Sonja växte upp och kände också av det där mörka som fick henne att vilja supa och tröstäta, fast hon lät bli. Hennes terapeut sa åt henne att hon och hennes mamma ”borde luckra upp det förbund som var vårt och bryta en ohälsosam symbios”. Så hon satte sig på tåget från Västerås till Stockholm och grät hela vägen dit.

Anna Jörgensdotter minns inte sin mamma. Hon berättar hur hon kände som barn: ”Fast hon är där precis hela tiden längtar jag efter henne, så det känns som jag ska dö.” Hennes mamma städade, fixade, lagade mat och var hemma nästan hela tiden. När hon gick till Konsum kände Anna en stark oro, som inte lättade förrän mamman kom hem igen. Som mormor river Annas mamma ut otäcka bilder ur böcker och plockar bort allt som får barnbarnen att gråta. Att döma av Annas beskrivning, skapar mamman en skyddad, men aningen låst tillvaro, en bubbla där det svåra sorteras bort. Det verkar också ha funnits ytterligare en bubbla under Annas uppväxt. Där levde Annas mamma och gick inte att nå.

Augustin Erba skriver ett brev till sin mamma, som han inte tror hon kommer att läsa. Hon ligger nämligen till sängs, isolerar sig och vill varken träffa barnbarn eller svärdotter, eftersom hon tror att kontakten med människor gör henne sämre. Augustin håller ett tal på sin bröllopspicknick. Han säger till gästerna att de är hans familj; ”för det är ni som är här.” Mamman är inte där.

Kristian Lundberg var elva eller tolv när hans mamma insjuknade i schizofreni, men hon hade visat symptom på det även tidigare. En dag samlade hon alla barnen i bilen och berättade att ett radioaktivt moln skulle förinta deras hus. Gummit i bildäcken skyddade dem tills faran var över. Kristians pappa lämnade familjen efter den incidenten och återvände aldrig. I Kristians text finns en dialog där en mager pojke frågar sin mamma om det finns någon mat hemma. Mamman sitter vid köksbordet och skriver brev. Hon brukar göra det. Skriva brev efter brev till myndigheter, utan att få svar. Mamman ställer en motfråga till sin son:

-Har du träffat Pappa?
-Nej.
-När träffade du honom senast?
-Det vet jag inte.
-Nej, det är just det. Du vet inte.
-Nej?
-Han kan ha opererat om sig. Det är inte helt ovanligt. Han kan ha bytt både ansikte och röst.

Till slut säger hon:

-Idag får du verkligen gå till skolan. Du måste äta där.

Det finns många mammor och många sätt att växa upp på. Det kan inte vara lätt att skriva om något som ligger så nära en själv, men som samtidigt också berör någon annan. Författarna i Mor, mamma, morsan har vågat ställa dörren på glänt. Det är väl värt att titta in.

Similar Posts:

• Mammors längtan bort
• Att sakna mamma
• Mamma-dotterrelation som skrämmer och fascinerar
• En syster att fullkomligt ta till sitt hjärta
• Studier av en försvunnen mor

Manea satt i koncentrationsläger tills han var nio år och sedan? Allt bra, frid och fröjd, lyckligt slut? Rumänien. Kommunistdiktatur. Manea är intelligent och gör bra ifrån sig, får stipendium och blir tilldelad en ledande roll i en kommunistisk ungdomsförening. Han är en trettonårig, nybakad kommunist och är stolt, bländad av glansen, utan att se skuggorna. Tvivlet kommer senare. Vid ytterligare ett stipendium längre fram, tackar han nej till att delta i en kommunistisk rörelse vid universitetet. Han behöver tid till studier säger och tänker han, men ägnar allt mindre tid åt studierna. Istället läser han all den där skönlitteraturen ingen har tid att läsa. Att han ämnat bli ingenjör, för att förtrycka vissa sidor hos sig själv, börjar bli allt svårare. Det är som om ungdomens identitetsgrubblerier faller samman med Maneas syn på Rumänien. Han lyckas inte längre upprätthålla fasaden av vem han är och bländas inte längre av diktaturens fasad.

Långt senare blir han författare och tror sig behöva vara i Rumänien för att kunna skriva litteratur som verkligen betyder något, men ställer sig till slut frågan om man inte måste leva för att kunna skriva? I Rumänien, där han stannat, stannat och stannat, trots att ”ge sig av” ständigt funnits att ta ställning till, undrar han om han slutat leva. ”Ge sig av” omprövas. Manea går i exil och flyttar till Manhattan, USA.

Detta är 1988. I början på 90-talet sker en revolution i Rumänien där kommunistregimen störtas och president Ceausescu dödas. Rumänien blir en demokratisk republik och Norman Manea kan resa tillbaka till sitt hemland, åka och hälsa på i landet han tvingades lämna. Han vill inte.

…jag är inte redo för återkomsten. Jag är ännu inte tillräckligt likgiltig inför det förflutna.

En amerikansk vän försöker övertyga honom. Manea skulle kunna skriva en bok om återkomsten:

”Ska jag skriva aforismer om fäderneslandet? Ska jag predika det goda, moral, demokrati? Du minns vad Flaubert sa? Den som under en längre tid predikar godhet blir till sist en idiot. Familjens idiot Flaubert visste vad han talade om. Predika för att förändra världen? Nej, en sådan idiot är jag inte. Jag predikar inte för att ändra de andra, sa en rabbin, utan för att jag inte ska ändras. Ändå har jag förändrats, se här, jag har förändrats.”

Nej, några klichéer vill Manea inte veta av. Varken offerrollens eller idealismens klichéer. Formen på berättandet är också mer inåtvänt resonerande och sökande, än ”Det var en gång”-stilen. Ibland får jag svårt att hänga med. Otalet referenser och den flytande, poetiska stilen där vem som säger vad inte alltid är så viktigt, tillsammans med ett hoppande i både tid och rum, gör det inte lätt för mig. Men det är värt det.

Similar Posts:

• Samtida rumänsk litteratur: en kort översikt
• Diktaturens brutalitet och skönhet
• Tid och dödtid
• ”nutiden ett eko av det förgångna”
• Monolog för två om att tystna – och skriva

Jag tänker på den grekiske filosofen Aristoteles och hans undersökande skrifter kring dramaturgisk uppbyggnad. Under 1600-1700-talets klassicism följdes hans vetenskap flera gånger slaviskt. Vändpunkten i en pjäs (peripeti från grekiskans peripeteia: ”plötslig förändring”) skulle till exempel vara precis i mitten av berättelsen.

Att lägga vikt vid den dramaturgiska uppbyggnaden har inte försvunnit från romanskrivandet. Börjar man fundera kring det så är många filmer ofta liknande i upplägget; själva stommen för berättelsen. Stundvis är också jag en inbiten röd tråd-fanatiker när jag skriver, eller gör en närmare inblick i den skrivtekniska uppbyggnaden i författares verk.

Surrealismen vänder upp och ned på allt det där. Plötsligt blir vi fria. Skribenten tvingas inte längre inordnas i ett förutbestämt system för hur man skriver en bra bok. Läsaren kan bläddra sig fram till vilken sida som helst, läsa några rader, skrocka lite, för att sedan lägga ner boken och göra något annat. Boken måste inte läsas från början, och den måste inte läsas till slutet.

Kronoper och famer är fantasirika prosadikter med berättelser om fantasifigurerna kronoper och famer, men behandlar också alltifrån hur man sätter en tiger, till instruktioner i hur man går uppför en trappa. Många gånger driver texterna med människors beteenden, och är politiskt kritiska.

En text heter ”Privat och allmänt” och handlar om en kronop som slösar med tandkrämen och skakar ut innehållet från tandkrämstuben genom fönstret:

flera famer hade samlats för att diskutera de senaste nyheterna inom kommunen. De rosa tandkrämsklickarna föll på famernas hattar, medan kronopen sjöng och helt glatt borstade tänderna där uppe. Famerna blev förargade över kronopens otroliga oberördhet, och de beslöt att utse en delegation för att genast tillrättavisa honom, och delegationen bestående av tre famer gick upp till kronopen och sa förebrående till honom:

-Kronop, du har förstört våra hattar, så du måste ersätta dem.
Och därefter, med mycket starkare eftertryck:
-Kronop, du får inte slösa så med tandkrämen!

Bakom skrattet finns ett allvar. I berättelsen målas bilden av en byråkrati upp, i vilken man tar sig an tramsiga ärenden och lägger starkast eftertryck på att styra individen. Att kronopen slösar med sin egen tandkräm kritiseras med större eftertryck än av vad kronopen gör gentemot andra.

Att Cortázar har en dold samhällskritik bakom de barnvänliga sagorna, visar sig även på andra ställen i boken. En kronop krockar med en annan bil och en trafikpolis kommer fram och konfronterar honom.

- Kan ni inte köra mänska? skriker trafikpolisen.
Kronopen tittar på honom ett ögonblick och frågar sedan:
- Och vem är ni?
Trafikpolisen stelnar till, kastar en blick på sin uniform som för att förvissa sig om att det inte är något misstag.
- Vadå, vem är jag? Ser ni inte vem jag är?
- Jag ser en trafikpolisuniform, förklarar kronopen mycket bedrövad. Ni finns inuti uniformen men uniformen säger mig inte vem ni är.
Trafikpolisen höjer handen för att slå till kronopen, men i handen håller han anteckningsblocket och pennan, så han slår inte utan går fram och antecknar numret på registreringsskylten. Kronopen är mycket bedrövad och önskar att han inte hade krockat för nu kommer man att fortsätta ställa frågor och han kommer inte att kunna svara för han vet inte vem som ställer dem och främlingar emellan går det inte att förstå varandra.

Texten heter ”Vägvärk”, vilket troligen är en ordlek med den officiella inrättningen ”Vägverk”. Trafikpolisen ses inte som individ av kronopen, syns inte bakom uniformen (och sin tilldelade roll i ett ordnat system). Trafikpolisen kan inte heller existera som individ och bryta mot rutiner i något fixerat; ett spindelnät av låsta roller med tillhörande rutiner och aktiviteter (anteckningsblocket och pennan som hindrar trafikpolisen från att göra det han vill göra (slå till kronopen), och hur han istället agerar utifrån sin roll och antecknar numret på registreringsskylten). I detta spindelnät av roller människor är fastlåsta vid, sker kommunikationen endast genom dessa roller. Människor når aldrig varandra bakom uniformerna deras roller bjuder dem att bära. De blir främlingar som aldrig förstår varandra.

Jag känner igen bilden från när jag läste statsvetenskap. Det är en dystopi av Webers utopi. Weber kom på själva konceptet byråkrati och såg det som något positivt. Genom ett ordnat system upphör individer att vara individer och fyller istället upp roller som blir kuggarna i en väloljad mekanism. Rollerna är tydliga och vi har byggt upp ett system som fungerar oavsett vem som agerar kugge. Felmarginalen minskar, systemet blir pålitligt och utomstående kan lita på ett rättvist system utan korruption, brister och olika behandling på grund av godtycklighet – den mänskliga faktorns ledord.

Idag har ordet ”byråkrati” en negativ klang. Toner av frustration brukar ebba ut i den menlösa stämning där ordet uttalas och ”sönderrostad låsning” ligger närmre till hands på de talandes tungor, än ”väloljad mekanism”.

Kronoper och famer är absurd och humoristisk, lättläst och välskriven, samt intressant ur ett politiskt och socialt perspektiv.

Similar Posts:

• Varför inte?
• En skrivande kamp
• Experimentet är själva behållningen
• En rättvis chans åt Zorro
• Så otrolig att den kanske är sann?

Nej. Det är inte den typen av bankrån.

Har ni någon gång hört: ”Snälla, inte den; det var min mormors”? Förhoppningsvis har ni bara hört det på film. Hur som helst är det vad som tas från kunderna på banken. Inte pengar eller dyra guldsmycken, utan saker som betyder något för ägaren, ting som är minnen och dagboksblad över känslor och händelser som en gång varit verkliga. En miniräknare som använts för att räkna ut hur lång tid som återstår innan en kvinna föder sin son. Svärföräldrarnas bröllopsfoto, specifikationen från en löneförhöjning, ett hundörat exemplar av Främlingen. Inte pengavärde. Affektionsvärde.

Vad händer då när man tar den här typen av saker från någon? 51 procent av offrens själar försvinner i och med rånet. Märkliga och bisarra följder kommer därav och den som inte lyckas få själen att växa ut igen dör. Kvinnan som blir bestulen på en miniräknare börjar krympa. Genom att upptäcka en triangulär nummersekvens i sitt dagliga krympande, lyckas hon beräkna exakt den dag hon inte längre kommer finnas.

Saker med affektionsvärde. Förkroppsligade minnen. Jag tänker på alla människor som betyder något, inte bara på grund av det som sägs i nuet, utan på grund av allt som en gång varit. Gamla vänner som kan sitta tysta på en bänk i parken, och efter en kvart skratta till och säga något igen. För att de känner varandra. För att de delat något, som kanske inte sker just nu, men som har skett och finns som en påminnelse i den andres uppenbarelse. Vad händer om allt det försvinner? Jag menar inte att en sak är samma som en levande varelse, men minnen betyder någonting och inverkar på hur vi upplever nuet. Människor vi känner skapar en trygghet och mening i våra liv, för att vi känner och litar på dem; för att vi har varit med dem när tiden passerat och minnen skapats.

Det är skönt att känna igen saker. Betryggande att veta var man vaknar upp. Titta sig i spegeln, peka och utbrista: ”Där är jag”, för att man känner igen sig själv. Det är ganska skönt. Om jag gick till jobbet och alla var gröna med tentakler på huvudet, skulle jag behöva ompröva min tillvaro en aning, även om mina kolleger agerade som de brukade. Eller om någon stack till Ikea och bytte ut min morfars gamla skrivbord mot Hans, Bosse eller Lovisa. Jag skulle inte känna igen mig. Det är skönt med minnen. De är en del av stommen i tillvaron.

Förhoppningsvis kan man dock tackla förändringar. När jag var liten klippte min mamma sitt blonda, axellånga hår och färgade det mörkbrunt. Min reaktion? Dramaqueen nummer ett. En hel del tårar. Men jag dog inte. På något vis måste man lära sig att tackla förändringar och förluster av det välbekanta. En del går runt med sina minnen av hur det varit, så krampaktigt att det nya inte riktigt får plats. Då kanske det behövs lite action. Ett rån. Lite pang-pang och tobakspottande. Någon som rycker de där gamla fotoalbumen ur händerna och knuffar ut dig i livet. Du kanske dör. Antagligen är du inte det minsta tacksam. Men kanske var det precis vad du behövde.

Similar Posts:

• Att bryta försignelser
• Befriande bisarrt om kärlek och superkrafter
• Absurt och alldeles underbart om kärlek och ovanliga superkrafter
• En suggestiv saga
• En trevlig ny bekantskap

Trots att de är lika och sitter tätt ihop, är de som natt och dag. Mary är utåtagerande och destruktiv, skriker och slåss mot världen. Hon super, har engångsligg med killar på fester, lyssnar på Kent i timtal och får med Anne att handla glass soliga dagar.

Det är också hon som stjäl pappas lägenhetsnycklar och ser till att hon och Anne ska få en semester i Göteborg, när han är i Thailand med sin nya tjej. Mary bejakar livet och döden, smärtan och livslusten. Hon är en inspiration och ett dåligt exempel.

Anne är däremot inåtvänd och söker trygghet. Hon är lugn, men smärtas av Marys ständiga dans över knivseggen. Själv vill hon fotografera och iaktta andra, inte röra upp konflikter. Mary bråkar och tar för sig, vilket leder till att Anne inte behöver det. Anne är en klippa som människor vandrar runt utan att riktigt se.

Båda har mediala förmågor. Anne kan se döda människor; andar som vill kontakta systrarna. De pratar genom Mary och Anne lyssnar. Semestern i Göteborg blir starten för något som andarna varnat för. Ett vägval kommer troligen leda till att Mary tar sitt liv. Anne vill helst åka hem till tryggheten och mamma som sätter regler och bär ansvaret för Mary. Mary vill leva fritt och gränslöst, utan att riktigt kunna hantera det. De båda systrarna stretar åt olika håll. Är de verkligen Mary-Anne, eller är de på väg att bli Mary och Anne?

Psykologiskt och socialt är boken både trovärdig och intressant. Det handlar om en till synes odelbar enhet som separerar, smärtan i det, oviljan till det och ofrånkomligheten mot det. Varje människa som någon gång haft en bästis kan känna igen sig. Att vara i en tät relation till någon annan, när relationen inte längre känns lika självklar.

Jag grips aldrig helt av det mediala som något avskuret från det andra. Istället känns det ganska naturligt. Ljungqvist har själv gått i medial träning och kanske bidrar det till att framställningen av det mediala inte är obscen och skapar kalla kårar längs ryggen. Det som mest griper tag, gör mig rädd, förbannad och gråtmild, är de personliga relationerna och personporträtten. Trots otroliga mediala förmågor hos karaktärerna, är det de som står i fokus.

Varje kapitel inleds med utdrag ur Kents låtar. Eftersom Mary lyssnar på Kent, blir det ett stilmässigt snyggt drag av Ljungqvist. Det skapar en röd tråd och taget ur sitt sammanhang, blir det en lite drömsk start på de olika kapitlen. Samtidigt har jag lite svårt för det. Jag har lyssnat en del på Kent, men känner inte texterna utan och innan. Därför blir det ibland svårt att förstå inledningen till en del kapitel. Det blir lösryckt och det som till viss del fungerar som en röd tråd genom boken, splittrar den också och gör texten mer spridd.

Annars gillar jag Ljungqvists lite drömska stil, som hon sammanbinder med det konkreta. Språket är lättläst och hon kan berättandets konst. Kaninhjärta är hennes debutbok och med mina mediala förmågor, spår jag framgång i hennes författarskap.

Similar Posts:

• Läses mellan raderna
• Fin men inte klockren debut
• En svensk tiger
• Perverst rosa
• Veckan på dagensbok.com – Lättläst, tonårsliv och Joyce Carol Oates

Det är en poetisk prosa som tar upp flera intressanta vinklar på temat kärlek, som föräldrars känslor och beteende sinsemellan och hur det påverkar deras barn. Hur mycket av en vuxen relation är det egentligen ok att visa upp för sina barn? Bråk, bitterhet och avstånd kan vara nog så svårt att hantera för en vuxen, men inte lättare för ett barn att iaktta. När jag läser om Eva, tänker jag att hon är ett offer som ifrågasätter sin egen oskuld. Hon är i sina unga tonår och gör upp med sitt förflutna och det hon har upplevt. Vad skapar mörka erfarenheter; vad blir resultatet av dem? Har hon blivit ett med sina erfarenheter och vad har hon då blivit? Mörker, eller bara mänsklig? Än svårare blir det, när det bland alla dessa frågor kring den egna identiteten, finns en brännande het samlingsfråga: är hon värd att bli älskad?

Samtidigt står Sam där och önskar att livet vore lite mer enkelt och lite mindre tungt. Känslorna som ryms i att vara kär, är inte bara sol och fågelkvitter. Det kan innebära svartsjuka, osäkerhet, oro och ett avsevärt komplicerande av tillvaron. Ibland drömmer han om att leva lite mer på ytan, men det går inte att välja bort Eva, för hon är en del av honom.

Det är en spännande bok och frågetecknen kring Eva drar mig vidare i läsningen. Många gånger ska Sam skydda Eva. Eva vill det, även om det bara är på lek. Personligen kan jag störa mig lite på det könsstereotypa i att kvinnan ska bli skyddad av mannen. Å andra sidan är det på lek och därmed tydliggjort att det är på låtsas och att det är känslan av trygghet som Eva eftersträvar. Sam kan inte rädda henne på riktigt, men hon kan vilja känna sig trygg med honom. På det viset blir det en intressant twist på ett könsstereotypt tema.

Similar Posts:

• Att våga flyga
• Som ett avsnitt av Kullamannen i turkost vatten
• Komplicerat och kontroversiellt
• Bra men lite för simpelt
• Utan titel