Ålborg. Danmarks fjärde stad. Spyende industriskorstenar ramar in och präglar både miljö och karaktärer – att bli vuxen är att inställa sig på fabriken. Så vad gör man om man är ung och det minsta rebellisk, om man vill gå sin egen väg och sätta en annan färg på livet än den toxiskt blygrå? Man knarkar.

I Nordkraft finns hela missbrukarregistret. Från fredagsrökarna i ena änden till Steso-Thomas i den andra. Steso-Thomas missbrukar hejdlöst vad medvetesförändrande preparat som helst men har en förkärlek för Stesolid. Han överdoserar ständigt, är nära döden alltför ofta och självklart är han blek och smal som en banjosträng.

Eftersom Steso lever lite på övertid blir han ett självklart nav i den myt- och historiebildning som bokens karaktärer ständigt ägnar sig åt. Boken består av tre huvudberättelser och inom dessa fullkomligt vimlar det av småhistorier – när Steso tog flera hundra svampar, när Asgers hundar slutade para sig… och så vidare.

Det handlar om en mindre mängd människor som försöker kombinera missbruk med ett någorlunda värdigt liv. Ett liv som ofta går ut på att träffa andra missbrukare, knarka och snacka om det senaste.

Bokens första huvudberättelse handlar om Maria som är "pusherfrau". Hon åker till Kristiania med jämna mellanrum för att hämta hem varor till pojkvännen Asger. På samma gång som hon utnyttjar pojkvännens tillgångar utnyttjas hon alltså själv som langare, en situation hon sitter hopplöst fast i.

I den andra berättelsen får vi följa Allan, nyss hemkommen från en tid på havet och förföljd av gamla demoner. Han vacklar vid att falla tillbaka in i sitt tidigare missbruk. Allans bekantskapskrets i Ålborg överlappar Marias och i den tredje berättelsen flyter alla dessa människor ut i en ström av ansikten och minnen.

Den sista delen skildrar händelserna kring Stesos oundvikliga död. Där borde också gränsen för de övriga romanfigurernas acceptans för det egna missbruket krympa, eftersom det genomgående funnits en outtalad devis att "jag är i alla fall inte lika tragisk som Steso" hos dem alla. Istället träffas de på begravningen och hänger sig åt ett nostalgiskt historieberättande som aldrig tycks ta slut. Det här är bokens svagaste punkt. Trots den ofta miserabla vardag som författaren guidar oss igenom saknas det vilja till förändring. Bilden är, fastän den ena kompisen efter den andra slutar sex fötter under jorden, alltför romantiskt skimrande i sin bild av gemenskap och kamratskap. Visst är det befriande att slippa både sentimentaliteter och pekpinnar, men det förefaller osannolikt att karaktärerna ska vara så statiskt orädda som de visar. Slutet kunde istället ha utnyttjats till att skrapa lite mer på alla dessa karaktärsytor.

När Nordkraft gavs ut i Danmark 2002 var den en stor kritikerframgång och Jakob Ejersbo lyftes fram som landets nya stora samtidsskildrare. Boken blev till film som hade premiär i mars i år. Och kanske hade Ejersbo ett filmmanus i bakhuvudet när han skrev Nordkraft. Men till skillnad från den här genrens stora stilbildare – Irvine Welshs Trainspotting, så misslyckas författaren alltför ofta med att skapa sympati och empatier i tragiken. Kanske beror det helt enkelt på att tragiken i Nordkraft inte är särskilt påtaglig. Flera av bokens karaktärer verkar leva ganska gott i sina missbruk, förutom Steso som riktigt omdömeslöst skenar i helt fel riktning och därför blir dess mest engagerande själ. Och där Steso är Nordkrafts svar på Trainspottings Spud så är hela romanen i slutändan inte mer en teckning av några knarkares vardag på andra sidan sundet. En nordisk Trainspotting, helt enkelt. Som väl aldrig kunnat bli annat än en lightversion av föregångaren?