Recension

: Carolus Rex - hans liv i sanning återberättat
Carolus Rex - hans liv i sanning återberättat Ernst Brunner
2005
Albert Bonniers förlag
7/10

Jag, Carolus

Utgiven 2005
ISBN 9100107522
Sidor 806

Om författaren

Ernst Brunner är författare och poet. Han har också skrivit en avhandling om Edith Södergrans lyrik. I övrigt är hans intresse för sport uppmärksammat och han har varit bisittare i SVT:s OS-studio.

Sök efter boken

Hyllmeter har skrivits om Karl XII eller Carolus Rex, den helt klart mest uppmärksammade av alla svenska regenter. Redan Voltaire skildrade den svenske kungens liv och dessförinnan hade även Daniel Defoe ägnat kung Karl och hans krig uppmärksamhet. Sedan dess har det bara rullat på, om än mest inom landets gränser där Fryxell, Grimberg, Frans G Bengtsson, Peter Englund och Bengt Liljegren är exempel bland många som ägnat tid och bläck åt kungen och bidragit till att det i princip är omöjligt att inte förhålla sig till honom på ett eller annat sätt, även efter snart trehundra år. Ofta har han framställts som en genialisk hjälte men emellanåt även som en ostrategisk krigshetsare. Gemensamt för alla skildrare av kungen är emellertid att han tillmäts en stor, egenmäktig roll i historien. Så även hos Brunner.

Ernst Brunners skildring av Karl XII är en roman men trots det har författaren månat mycket om den historiska trovärdigheten, något som ingen läsare kan ta miste på. Boken som är skriven i jag-form, det är genom kungen ögon vi får följa händelserna, är kronologiskt uppbyggd och förloppen är de historiskt faktiska. Det handlar alltså inte om några överraskande, fiktiva moment som på ett eller annat sätt skulle kunna kullkasta bilden av kungen utan boken är rätt och slätt upphängd på själva personporträttet. Det är återigen bilden av Karl XII som står i fokus och någon tvekan om vilken fot Brunner står på i den frågan råder ingen tvekan om. Hans syn på kungen är entydig och den är ond. Kungen var långt ifrån de många glorifierande skrifternas hjälte och ingalunda något strategiskt underbarn.

I Brunners tappning är det en patologisk mördare, en psykopat med allt för mycket makt vi möter. Något som också förklaras av den mycket speciella uppväxten som satte djupa avtryck hos kungen och det faktum att han blev regent redan vid femton års ålder. De snedvridna dragen skiner också igenom tidigt. Det är först djur, både tama och vilda som massakreras, vidare över de många dödsstraffen som nytillträdd kung till slagfältens och erövringarnas hejdlösa mördande. Galenskapen väller över och det gör den tydligt på i princip varenda en av de drygt 800 sidorna. Framställningen är också driven rent stilistiskt. Vissa scener känns rent av obehagligt påtryckande som exempelvis när Brunner skildrar avrättningar eller stridsscener med arkaiserat språk och närmast naturalistisk detaljrikedom. Scener som det alltså finns gott om i den här boken. På samma sätt lyckas Brunner också framhäva det politiska storhetsvansinnet hos kungen som knappast alltid gjorde sina strategiska val efter rationella principer. Han var kung och kungen skulle lydas och segra.

Naturligtvis väljer Brunner att lyfta fram och förstärka de här, milt uttryckt, mindre goda sidorna ur källorna likväl som andra författare valt att blunda för dem. Vissa utav källorna är också samtida propaganda mot kung Karl men faktum är att de här dragen finns där och exemplen verkar många, så många att något otvivleaktigt ligger bakom och det verkar klart att kungen led av någon form av galenskap/hybris precis som många andra envåldshärskare gjort genom historien och fortfarande gör.

Men sparkar Brunner inte in redan öppnade dörrar, behövs verkligen en korrigering av den generella uppfattningen om kungen? Svaret måste bli ja! För bilden av Karl XII som en svensk hjältefigur lever och frodas trots att flera böcker som hävdat motsatsen redan finns. Glorifieringen är inte allenarådande men, som sagt, den finns där och den är felaktig! Den debatt som rått/råder kring den här boken är ett exempel och bevis på hur känsligt och i vissa fall fåfängt patriotiskt våra gamla kungar fortfarande uppfattas på många håll. Det är ett problem och så länge det dessutom finns väldigt korthåriga typer som årligen tror att de hyllar den svenska stormaktens förste hjälte är böcker som den här abslout nödvändiga.

Per Warmark

Publicerad: 2005-10-14 00:00 / Uppdaterad: 2011-06-18 12:28

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #1787

5 kommentarer

Problemet med Brunners "korrigering" är att den är minst lika felaktig som hjältemyten. Brunner har klippt och klistrat i brev och andra dokument som citeras, han har ändrat utdömda straff till dödsstraff, han har konstruerat massakrer där inga finns i källorna, han har uppfunnit omöjliga likbesiktningsscener etc. etc. Den omtalade djurmassakerscenen ska således utspela sig under 8 dagar, vilket enbart fungerar om det var 8 dagar mellan 1 och 2 juni 1698. Tyvärr är Brunner av allt att döma inte beredd att ta en verklig diskussion om sin källanvändning. Vilhelm Moberg fick mycket kritik för t.ex. "Rid i natt", men han tog gärna en sådan diskussion. Problemet med många recensioner av Brunners bok är att bedömarna låtit sig förföras av mängden sakuppgifter och uppfattat det som ett bevis på vederhäftighet. Nu säger kanske någon att boken är en roman. Visst, men hur har den marknadsfört och varför står det "hans liv i sanning återberättat" på titelbladet?

Bengt Nilsson Oregistrerad 2005-10-21 12:38
 

Den är varken intressant som historisk bok eller roman. Att analysera Karl XII:s handlingar utifrån vår tids värderingar är lika meningslöst som att sitta och titta på målarfärg som torkar…

Ointressant bok... Oregistrerad 2006-02-07 00:33
 

Jag tycker att Ernst Brunners SPRÅK är fantastiskt bra. Mina reservationer gäller hans bild av kung Karl XII. Ingen av oss levde på den tiden. Ändå ska vi ha privilegiet att döma dåtidens människor. Självklart var Karl ingen gud. Han var en människa med fel och brister. Skillnaden mot "vem som helst" var att han föddes till kung, till enväldig sådan. Han hade inte bett om att bli född (ja, det har väl ingen). Hans pappa, kung Karl XII, uppfostrade honom, tillsammans med andra, i bla krigskonst.
Han må ha varit som han var. Om där fanns ngn störning hos honom(Asperger tror en del), psykologiska försvarsmurar,känslokalla drag… vem kan ändra på detta nu? Vad fanns att göra? Han VAR ju kung… En pojke… Slyngelaktig, men också väldigt klok och mångsidig(faktiskt, han kunde mer än kriga, men fick väl sällan chansen). Om han struntat i att kriga; lita på att historien i stället dömt honom för DET i stället. Brunner lär f ö själv ha yttrat att han inte är ngn psykolog. Nej, utmärkt skribent, men psykolog…nej.

Murgrönan Oregistrerad 2007-05-02 10:43
 

Ursäkta; det ska naturligtvis vara Karl XI som var far till Karl XII. Lite svårt att vara far till sig själv!

Murgrönan Oregistrerad 2007-05-02 16:25
 

Gustav II Adolf var Karl XII:s farfar

Felet återkommer på flera ställen i boken. Karl XII:s farfar var Karl X Gustav, som Brunner lyckats blanda ihop med Gustav Adolf.

Kungen mäter stenarna som Gustav Adolf misslyckats med att nedriva, och noterar det närbelägna slottet Kronoberg

Stenarna ifråga är en del av Köpenhamn, som Gustav II Adolf aldrig försökte nedriva – det var Karl X som angrep staden. Slottet som avses är förmodligen Kronborgs slott i Helsingör, det ligger dock några mil från Köpenhamn. Kronobergs slott ligger utanför Växjö.

Karl XII omges i strid av en livvakt som bildar en mobil skyddsmur

Bilden av hjältekungen som utan rädsla går i täten skulle alltså vara osann; men om man läser Brunners egna skildringar av slag så lyser livvakten med sin frånvaro, åtminstone när den verkligen behövs. Belägg från andra källor lyser även de med sin frånvaro.

Karl XII gjorde sina behov vid matbordet

Belägg saknas. (Detta är bara ett exempel på de uppgifter, små som stora, som Brunner använder, som snarare härstammar från hans fantasi än från verkligheten. Det är naturligtvis helt i sin ordning i en skönlitterär roman.)

Kristian IV skickar brev

Kristian IV av Danmark dog 1648, då var inte ens Karl XII:s far född. Kristian V dog i augusti 1699, även detta innan han kan ha haft någon möjlighet att avsända nämnda brev. Bengt Nilsson spekulerar i möjligheten att det kan vara Fredrik IV som avses.

Sidan 118-120: Den stora likbesiktningen

Citerar Nilsson: "Här kommer då den första veritabla orgien i felaktigheter och förvanskningar. Här ligger på borden bland annat människor som inte ens fått sina fall slutligt avgjorda när Karl XII lämnade Stockholm, exempelvis bonden Sven och båtsmanshustrun Karin, ett fall som i verkligheten behandlades den 11 juni 1700. Här ligger soldaten Stake som i verkligheten fick kyrkoplikt och en månad på vatten och bröd, soldaten Trana som fick 3 gatlopp etc. etc. etc. Inte undra på att recensenter kan bli förfärade av Karl XII när han på det här sättet pådyvlas dödsdomar han inte ens avkunnade och likbesiktningar av människor som inte ens var döda."
Varefter de enskilda felaktigheterna avverkas i en lång rad.

Peter Oregistrerad 2009-02-01 23:13
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?