Artur Lundkvist blandar i sin Krigarens dikt fiktion och fakta. Efter att ha läst boken verkar det dock som om endast författarens skönlitterära berättarlust har hindrat honom från att skriva en mer renodlad historiebok. Undertiteln ”En sannolik framställning av Alexander den stores handlingar och levnadsöden” skvallrar om det.

I stilen påminner den här framställningen om Alexander något om de antika skrifterna om kungen. Lundkvist har dock haft fler källor och mycket mer forskning att tillgå än vad de antike skriftställarna haft. Vi får följa kungen från vaggan i Makedonien till graven i Persien och över alla de avgörande händelserna som utspelades där emellan.

Fiktionen är alltså återhållsam, Lundkvist fyller i luckor med inte alltför otänkbart stoff. Sannolikheten finns där. Författaren försöker också skissera en något sånär heltäckande bild av Alexander. Det innebär att han både skildrar det politiska spelet och kungens mer personliga öde. Tonvikten, ska dock sägas, ligger på politiken och erövringarna. Det är ändå positivt att Lundkvist försöker se kungen som den människa han faktiskt var. Det hindrar framställningen från att bli något tradig. Alexanders fälttåg präglades, vilket är ett välkänt faktum, av i princip ständiga framgångar. Hans erövringar blev enorma och när de skall sammanfattas blir det ofta i form av uppräkningar, där Alexander vinner, offrar och anordnar spel o.s.v., och man missar lätt att det handlar om över tio års strider. Den fällan går som sagt inte Lundkvist i tack vare den flerbottnade presentationen.

Förutom de krigiska bragderna skildras också Alexanders religiösa funderingar, han stötte på ett flertal religioner under sina expeditioner, och hans bisexualitet. Det är vedertaget inom den historiska forskningen att Alexander var bisexuell vilket inte var något kontroversiellt under antiken och inte borde vara det nu heller.

Kanske hade Arrianos krönika om Alexander den store sett ut så här om han hade haft tillgång till de fakta Artur Lundkvist hade, kanske inte? Lundkvists medvetet antikinspirerade stil känns hur som helst som ett smart grepp och det inger också den trovärdighet som han tydligt eftersträvar.