Recension

: Alexander, ödets son
Alexander, ödets son Valerio Massimo Manfredi
2004
Norstedts
5/10

Okomplicerat och spännande

Utgiven 2004
ISBN 9113012363
Sidor 366
Orginaltitel Aléxandros, il figlio del sogno
Översättare Ann Margret Forsström

Om författaren

Valerio Massimo Manfredi är professor i klassisk arkeologi vid universitetet i Milano. Vid sidan av sitt akademiska författarskap har han etablerat sig som framgånsrik författare till historiska romaner. Genombrotten kom med en triolgi om Alexander den store som blivit översatt till 30 språk och är utgiven i 52 länder.

Sök efter boken

Manfredis triologi om Alexander den store, i vilken Ödets son är den första delen, ligger till grund för den andra av de två aktuella filmatiseringarna om den framgångsrike erövraren. Den regisseras av Baz Luhrmann och beräknas vara klar om något år. Det dröjer alltså ett tag innan vi kan jämföra den filmversionen med Oliver Stones som går upp idag. Att Manfredis version har potential att bli film verkar dock avgjort. Berättandet är både rakt, okomplicerat och spännande vilket är tre kriterier som Holywood ofta efterfrågar.

Berättelsen börjar redan på Alexanders far Filips tid och del ett är fokuserad på kronprinsens uppväxt och mognad. Alexander skall utbildas, ingen mindre än Aristoteles höll i delar av skolningen, inom många områden och dessutom lära sig sin fars överlägsna, militära taktik. Den handlar också om den första tiden på tronen och slutar efter Greklands erövring, vid landstigningen i det Persiska riket.

I stora drag verkar Manfredi följa den historiske Alexanders livssaga. Det skvallrar i alla fall del ett i trilogin om. Att det hela skulle representera en något sånär sann beskrivning av den makedonske kungens liv och öde är däremot mera tveksamt. Därtill verkar Alexander och övriga karaktärer alltför moderna. Att historien endast används som kulisser för mer samtida intriger är numera vanligt inom den historiska romankonsten. Och det är på både gott och ont. Visst kan man lära sig av analogier och paralleller till det förflutna men det man då missar i många fall är den faktiska historien. Alexander framställs i Manfredis tappning som en något för god hjälte i mina ögon. Han är i Ödets son en ständigt framåtsträvande, rationell ledare som är alltför okomplicerad för att man riktigt skall bli stimulerad. Tillika agerar hans vänner precis som vi förväntar oss att vänner skall göra nu för tiden och så vidare. Persongalleriet skulle mycket väl kunna passa in på många av filmer eller tv-serier som inte har någonting alls att göra med dåtidens Makedonien.

Det här är inte dåligt, stundtals som sagt riktigt spännande, men det skulle kunna ha varit mycket bättre. Djupet och komplexiteten, som återfinns i både Lundkvists och Renaults Alexanderskildringar, har här tyvärr fått stryka på foten för att göra anrättningen mer lättsmält.

Per Warmark

Publicerad: 2004-11-26 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-14 12:10

Kategori: Recension | Recension: #1434

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?