Manfredis triologi om Alexander den store, i vilken Ödets son är den första delen, ligger till grund för den andra av de två aktuella filmatiseringarna om den framgångsrike erövraren. Den regisseras av Baz Luhrmann och beräknas vara klar om något år. Det dröjer alltså ett tag innan vi kan jämföra den filmversionen med Oliver Stones som går upp idag. Att Manfredis version har potential att bli film verkar dock avgjort. Berättandet är både rakt, okomplicerat och spännande vilket är tre kriterier som Holywood ofta efterfrågar.

Berättelsen börjar redan på Alexanders far Filips tid och del ett är fokuserad på kronprinsens uppväxt och mognad. Alexander skall utbildas, ingen mindre än Aristoteles höll i delar av skolningen, inom många områden och dessutom lära sig sin fars överlägsna, militära taktik. Den handlar också om den första tiden på tronen och slutar efter Greklands erövring, vid landstigningen i det Persiska riket.

I stora drag verkar Manfredi följa den historiske Alexanders livssaga. Det skvallrar i alla fall del ett i trilogin om. Att det hela skulle representera en något sånär sann beskrivning av den makedonske kungens liv och öde är däremot mera tveksamt. Därtill verkar Alexander och övriga karaktärer alltför moderna. Att historien endast används som kulisser för mer samtida intriger är numera vanligt inom den historiska romankonsten. Och det är på både gott och ont. Visst kan man lära sig av analogier och paralleller till det förflutna men det man då missar i många fall är den faktiska historien. Alexander framställs i Manfredis tappning som en något för god hjälte i mina ögon. Han är i Ödets son en ständigt framåtsträvande, rationell ledare som är alltför okomplicerad för att man riktigt skall bli stimulerad. Tillika agerar hans vänner precis som vi förväntar oss att vänner skall göra nu för tiden och så vidare. Persongalleriet skulle mycket väl kunna passa in på många av filmer eller tv-serier som inte har någonting alls att göra med dåtidens Makedonien.

Det här är inte dåligt, stundtals som sagt riktigt spännande, men det skulle kunna ha varit mycket bättre. Djupet och komplexiteten, som återfinns i både Lundkvists och Renaults Alexanderskildringar, har här tyvärr fått stryka på foten för att göra anrättningen mer lättsmält.