Vita Tigern utspelar sig i ett tydligt steampunkinspirerat Göteborg år 2296. Framtidens Sverige är inte längre en demokrati, utan leds av vad som närmast kan beskrivas som en upplyst despot med ett övervakningssystem värdigt Stasi. Det är en främlingsfientlig plats, och Sveriges gränser har nästan stängts helt. Ändå är det med en viss tveksamhet jag beskriver den som dystopi, eftersom dystopisk ungdomslitteratur nuförtiden mest drar tankarna till dödsarenor (Hungerspelen av Suzanne Collins, The Maze runner) och vansinnigt utstuderade kastsystem (The Selection av Kiera Cass, Rött Uppror av Pierce Brown, The Uglies av Scott Westerfeld). Vita Tigern är mer subtil. Man anar angivarna och civilpoliserna i mörka hörn, men de blodiga sammandrabbningarna är få.

Avalons föräldrar driver hotellet Vita Tigern, en plats dit flyktingar söker sig i hopp om ett bättre liv. Avalon själv drömmer om att bli privatspanare, och tillbringar mest dagarna med att smyga runt på platser hon inte ska vara på, medan hon löser mysterier med några av sina vänner. När en svävare illegalt tar sig in i Sverige och kraschar genom isen nära hotellet på nyårsnatten, bestämmer sig Avalon för att hitta den försvunna föraren (som tidningarna döpt till ”Luftfartssabotören”). Ganska snart inser Avalon att spåren efter Luftfartssabotören leder till en hemlig flyktinggömma, som i sin tur verkar ha suspekt starka kopplingar till Avalons föräldrar och hotell Vita Tigern. Ju mer Avalon utreder, desto fler familjehemligheter och underliga sammanträffanden hittar hon.

I början hade jag svårt att fastna i Vita Tigern. Trots att den rör sig i tre av mina favoritgenrer (dystopi, ungdomsroman, och steampunk) och är imponerande välskriven, var jag efter flera kapitel fortfarande lite tveksam till den. Jag tror att det hade att göra med Avalon själv – jag upplevde henne som naiv, barnslig för sin ålder och lite för uppfylld av sina viktiga uppdrag. Samtidigt inser jag att hon är en mycket mer trovärdig 14-årig karaktär än de flesta hjältar i dystopiska romaner. Hon vill väl, men har inte stenkoll på världen och fattar en del dumma beslut, sådär som det är när man är 14. Hon lär sig dock snabbt och utvecklas rejält som karaktär genom boken. Insikten om att hennes familj inte är de personer hon trodde att de var träffar både henne och läsaren långsamt och stenhårt. Jag ängslas och oroar mig för Avalon, och gläds åt när det går bättre för henne igen.

Jag gillar verkligen att Vita Tigern är en bok om att göra motstånd mot en förtryckande regim, men utan pampiga tal, rebellstyrkor, och blodiga revolutioner. I Vita Tigern kämpar hjältarna i mörkret, smugglar människor genom dolda tunnlar, och försöker göra världen till en bättre plats utan att själva synas. De gör det inte för äran, fosterlandskärleken eller berömmelsen, utan för att de tror på att alla människor har rätt till ett värdigt liv. Avalons föräldrar påminner mer om riktiga människor som hjälpte till att smuggla förföljda grupper till säkerhet under andra världskriget, än hjältar i dräkter i storfilmsproduktioner. Det känns uppfriskande och ger mig hopp om mänskligheten.