Recension

: Begravingsståt
Begravingsståt Jean Genet
2016
Modernista
5/10

Lusten och smärtan i fragment på fragment

Utgiven 2016
ISBN 9789186629397
Sidor 288
Orginaltitel Pompes funèbres
Översättare Anders Bodegård
Först utgiven 1947/1953

Om författaren

Fransmannen Jean Genet (1910-1986) levde i sin ungdom som tjuv, prostituerad, fånge i straffkoloni och främlingslegionär. Under 1940-talet skrev han fem romaner och tre dramer med teman från sin hårda ungdom. Romanerna trycktes i små privatupplagor. Men 1949, då Jean Genet hotades av livstids fängelse för återfall i brottslighet, ryckte Jean Cocteau ut till hans försvar. I en essä gjorde Jean-Paul Sartre honom till urtypen för den existentiella människan. Berömmelsen var ett faktum. Under 1960- och 1970-talen kunde läsarna följa Jean Genets sympatier för bland annat de Svarta Pantrarna i USA, den palestinska frihetsrörelsen och Röda Armé-fraktionen i dåvarande Västtyskland.

Sök efter boken

Det är augusti 1944 och Wehrmacht har just kastats ut ur den franska huvudstaden. De sista tyskarna och deras allierade, de föraktade milismännen, hade slutligen tagit kampen upp på hustaken. Offer och förövare byter roller. Ett människoliv är inte mycket värt, döden har alltför länge stått och lurat runt hörnet.
Jean Genet skriver romanen Begravningsståt i jagform. Berättaren heter Jean Genet och befinner sig mitt i tumultet.

Denne man är besatt av sin älskares, Jeans, våldsamma död i slutstriderna. Han vill veta vad som egentligen hände på den där barrikaden ute i en förstad. Uppnystat framträder älskarens dubbelliv. Berättaren konfronteras med en rival, den tyske soldaten Erik som blivit efter och som nu gömmer sig hos den dödes mor.

Fransmännen är upptagna med att avslöja infiltratörer och förrädare. Det är nu kvinnorna får sina huvuden rakade om de ägnat sig åt vad folkhumorn kallar ”collaboration horizontale”. Men de homosexuella, vana vid att alltid betraktas som förrädare mot normen, har sina egna lojaliteter. Berättaren sitter på en biograf där människorna skriker ut sin avsky när journalfilmen visar tillfångatagna milismän. Han delar inte den övriga publikens sentiment.

Jag vill säga några ord om den beundransvärda ensamhet som milismännen bar på i sitt förhållande till fransmännen och till sina kamrater och slutligen i döden. De fördömdes mer än flickorna, mer än tjuvarna och latrintömmarna, häxorna, pederasterna, mer än en man som i förbifarten eller av ren aptit har ätit människokött. De blev inte bara hatade, man kräktes på dem. Jag älskar dem.

Dubbellivet fortsätter för romanens män. Sanningen finns endast i det flyktiga ögonblicket, i en slumpvis kula eller i ett häftigt kärleksmöte i en park. För berättaren blir älskarens död dock någonting större och mer beständigt att hålla sig fast i.

Jag skulle ha kunnat bära hans kropp (…) stycka honom i ett kök och äta upp honom. Visst, det skulle bli mycket avskrap: inälvorna, levern, lungorna, i synnerhet ögonen med ögonlocken kantade av fransar, som jag skulle låta torka och bränna, och förbehålla mig rätten att få blanda askan med min mat, men köttet skulle då gå upp i mitt.

De sexuella skildringarna är skabrösa. Smärta är granne med lust. Jean Genet fångar heteronormens verkningar långt innan någon talade om heteronorm. Männen kan omöjligen värja sig mot majoritetens negativa syn på homosexualitet. De internaliserar den och bär ett självförakt som när som helst hotar tränga fram som självskadebeteende eller som ett behov av att göra andra illa.

I hela den tortyrmaskin som Paulo var spelade lemmen huvudrollen. Den hade perfekta kugghjul, noga tillverkade vevstakar.

Jean Genet blandar stilar. Huvudsakligen är prosan rak och okonstlad. Men rätt vad det är utsmyckas språket med högtidliga metaforer och symboler som kan uppfattas som typiska för det sena 1940-talets prosa.

Under det att Paris stod inför apoteosen kände Riton i sin hand hur Eriks kuk smalt mer och mer. Han klämde lite på den, lät hela sin berusning rinna ut i handen, men Erik slumrade, och hans kuk, i de upprörda fingrarna på Riton, var nu bara en snigel, en våt ros.

Romanens kronologi är omstuvad på ett sätt som ibland kräver yttersta uppmärksamhet utan att för den sakens skull förhöja läsupplevelsen. Texten är rastlöst fragmentarisk, de snabba kasten från scen till scen; från händelse till händelse, för läsningen ur kurs. Det är något med den upphuggna berättelsen som ställer sig i vägen för ett verkligt engagemang i karaktärerna. Dock håller berättarens återkommande hyllning till den döde samman romanen.

Med stirrande blick följde jag Jeans kista. I kavajfickan lekte min hand en stund med en liten tändsticksask.

Detta lilla föremål blir för berättaren möjligheten att bära sin älskade med sig och upprätthålla ensamrätten bland rivaler.

Mattias Lahti Davidsson

Publicerad: 2017-04-05 00:00 / Uppdaterad: 2017-04-04 22:47

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6902

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?