Recension

: Den svavelgula himlen
Den svavelgula himlen Kjell Westö
2017
Albert Bonniers förlag
8/10

På ny vandring genom Helsingfors

Utgiven 2017
ISBN 97891010171636
Sidor 474

Om författaren

Kjell Westö är född 1961 och bor i Helsingfors. Innan han debuterade som författare med diktsamlingen Tango Orange var han verksam som journalist. Genombrottet som författare kom med romanen Drakarna över Helsingfors som publicerades 1997. Romanen Hägring 38 vann Nordiska Rådets litteraturpris och Sveriges Radios romanpris 2014.

Sök efter boken

Det är bäst att jag säger det med en gång, jag är en stor beundrare av Kjell Westös författarskap och har uppskattat det mycket alltsedan romandebuten med Drakarna över Helsingfors 1997. Det finns en stillsam melankoli i berättandet som slår an en ton inom mig. Att Westö sedan har en förkärlek för den omfattande berättelsen där läsaren får möjlighet att leva sig in i karaktärerna under längre tidsperioder i deras liv gör att det i ännu högre grad är litteratur som faller mig i smaken.

Westös senaste roman Hägring 38 som vann såväl Sveriges Radios romanpris som Nordiska rådets litteraturpris 2014 var hyllad av såväl kritiker som läsare. Det är också en bok jag läst minst tre gånger och uppfattar nya dimensioner i för varje läsning. Med andra ord var mina förväntningar högt ställda inför läsningen av Den svavelgula himlen.

Infrias då förväntningarna? Ja på många sätt är detta en klassisk Westöroman värd att rekommendera till många läsare. Bakgrundstexten beskriver den som en episk Helsingforsskildring om familjeband, kärlek och vänskap men också en genomlysning av hur våra minnen och drömmar färgas av kön, klass och tidens gång.

Ni ser, det är precis vad jag söker efter…

Handlingen utspelar sig från 1960-tal fram till idag. Huvudperson i berättelsen är en Helsingforspojke som aldrig namnges, han växer upp under enklare förhållanden med sin strävsamma mor och sin alltmer alkoholiserad far. I närheten av familjens sommarstuga har den framgångsrika familjen Rabell ett stort hus. Pojken blir god vän med Alex, sonen i familjen. Det är en komplicerad vänskap med mörka undertoner som varar genom livet. Pojken inleder också en kärlekshistoria med Stella, dottern i familjen. Kärlekshistorien är av den art att de i lika mått dras till varandra och skadar varandra. De bryter upp, återförenas, sårar och är beroende av varandra.

Huvudpersonen blir småningom vuxen, publicerar en roman som blir en succé och lever sedan i skuggan av den boken i kamp efter att på nytt upprepa framgången. Alex är framgångsrik affärsman med tvivelaktig moral och Stella försvinner ut i världen. Här blir klassaspekten av romanen alltmer utkristalliserad. Huvudpersonen dras till de mäktiga syskonen som kanske i högre grad utifrån arv än talang lyckas i livet. Samtidigt hyser han en alltmer framträdande aggressivitet och ett förakt inför det liv de tillåts att leva.

Westö är en mästare att fånga stämningar och karaktärer och även i detta verk lyckas han väl. Ändå är det något jag saknar. Kanske är romanen som benämns som episk alltför spretig? Kanske är det helt enkelt så att jag i högra grad längtar efter ljusglimtarna och glädjen i de liv som tecknas? Eller kanske hade jag helt enkelt alltför högt ställda förväntningar när jag började läsa? Jag vet ändå, att när jag någon gång ligger hemma i en förkylning och behöver en pålitlig roman kommer jag att läsa om den här boken och kanske kommer jag ännu en gång att märka att nya skikt öppnar sig och fördjupar det jag vid första läsningen uppfattade som osammanhängande och alltför grunt.

Matilda Gomis

Publicerad: 2018-01-02 00:00 / Uppdaterad: 2018-01-01 11:56

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7199

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?