Utgiven | 2003 |
---|---|
ISBN | 9113011790 |
Sidor | 197 |
De sex inledande sidorna av Kjell Westös Lang tog nästan andan ur mig. Romanens berättare rings upp mitt i natten av hans gamla barndomskamrat Christian Lang och lämnar, efter ett kort osammanhängande samtal familjens lägenhet med en kraftig järnspade i handen. I korta fragment framställs sedan historien om Christian Lang som kantats av framgång alltsedan ungdomstidens första förälskelser fram till karriären som programledare på tv och författare. I de många brotten mot historiens kronologi skymtar även ett passionerat förhållande med en kvinna vid namn Sarita, ett triangeldrama och en spade kraftig nog att gräva en grop för en kropp. Man kände himlen gråta över romanens novembermörka Helsingfors.
Sedan tar själva berättelsen vid. Berättaren, som heter Konrad Wendell, förklarar att han berättar historien om Christian Lang utifrån sina egna uppfattningar och utifrån de brev som Lang skickat honom från fängelset. Den lösa struktur som präglat de första sex sidorna följs av hundranittioen mer strukturerade sidor som sätter stolthet i att noggrant analysera berättelsens enskilda motiv för att skapa en heltäckande och uteslutande förståelse för handlingen. Genom detta tar Kjell Westö effektivt död på en egentligen bra historia.
Berättarperspektivet känns inte trovärdigt. En barndomskamrat skriver med utgångspunkt från ett antal brev om ett psykologiskt djuplodande förhållande som huvudpersonen Lang haft med en yngre kvinna. Redan där tycker jag att det känns onödigt omständligt. När sedan berättaren själv inflikar att Lang inte instämmer i hans tolkningar, då undrar jag som läsare vad berättaren egentligen har för funktion i Lang.
Nej, herr Westö, du skulle låtit programledaren Lang föra ordet istället för en anonym berättare. Romanen Lang skulle ha behövt en mer neurotisk och personlig ingång till historien. Du skulle låtit flödet från inledningen fortsätta genom hela romanen. Låtit den komplicerade kärleksaffären som romanen kretsar kring göra ett språkligt uttryck. På bokens baksida står det bland annat att Kjell Westö tecknar ”en konturskarp bild av staden Helsingfors, dess dag och natt, dess katter och hermeliner”. Sant, men är det verkligen något bra? Är inte natten mer lämplig för oskärpan och det möjliga, snarare än det detaljerade och faktiska?
För egen del får jag söka mig tillbaka till Donna Tartts Den hemliga historien för att finna ett mer förtätat anslag. Men jag får också leta länge efter en roman som gjort mig så besviken när jag nått fram till den avslutande sidan. Lang är ingen dålig roman, men all bortkastad potential gör mig bara nedstämd.
Publicerad: 2003-06-04 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-16 11:29
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).