Recension

: Recitatif
Recitatif Toni Morrison
2018
Novellix
8/10

Dialog i svartvitt

Utgiven 2018
ISBN 9789175892849
Sidor 41
Orginaltitel Recitatif
Översättare Helena Hansson
Först utgiven 1983

Om författaren

Toni Morrison (1931-2019; egentligen Chloe Anthony Wofford) föddes i Lorain, Ohio. Hon är författare till en rad romaner och har även varit verksam som kritiker, förlagsredaktör och föreläsare på universitet som Princeton. Morrison har belönats med en rad priser, däribland Pulitzerpriset för romanen Älskade 1988 och Nobelpriset i litteratur 1993.

The Tony Morrison Society – Litterärt sällskap tillägnat författaren.

Toni Morrison – Nobelprisets sida om författaren.

Sök efter boken

Förord eller efterord, det är den kanske inte alltför sexiga men inte desto mindre angelägna fråga som infinner sig när jag läser Novellix utgåva av Toni Morrisons novell Recitatif. Den har nämligen ett förord där översättaren Helena Hansson förklarar vad den går ut på, och jo, jag hade nog velat ha en chans att fundera på det själv först.

”Recitatif” är tydligen – jag är tvungen att googla detta – en musikterm, och inte helt lätt att enkelt översätta. Det är en stil mellan sång och tal, som normalt används i dialoger, men har också en bibetydelse av ett språks särskilda ton eller rytm. Påtagligt när man googlar ordet är hur nära sammankopplat dess internetliv är med försök att förstå Morrisons novell.

Det är inte det att novellen i sig är obegriplig på något sätt. Den följer två flickor som i barndomen tillbringat en tid tillsammans på barnhem, och sedan stöter på varandra några gånger livet igenom. Deras liv utvecklar sig rätt olika, och det ska också visa sig att de minns saker som hände på barnhemmet väldigt olika.

Inte oväsentligt för berättelsen är att den ena av flickorna är vit och den andra svart, men Morrison avslöjar ingenstans vem som är vad. Det är det som, enligt Hansson, är poängen. Morrison har beskrivit novellen som ”ett experiment där jag tagit bort alla raskoder ur en berättelse om två personer av olika ras för vilka rasidentiteten är central”.

Grejen med åtminstone min läsupplevelse är att jag redan från början verkar bestämma mig för vem som är svart respektive vit, och sen kan jag inte få det ur huvudet ens om jag läser om texten och verkligen försöker. Kanske är det också en del av poängen, att vi inte kommer ifrån våra föreställningar om vithet och svarthet – jag tror att det är flickornas namn, Twyla och Roberta, som så snabbt cementerar mig i min slutsats – men det är inte riktigt så novellen beskrivs i förordet. ”Så fort vi har bestämt oss för att stoppa in den ena eller andra huvudpersonen i en raskategori blandar Morrison bort korten med ny, motsägelsefull information”, skriver Hansson. Där är jag uppenbarligen alltför trögrörlig, eller kanske alltför dåligt insatt i små nyanser av amerikanskt samhälle och historia.

Hur som helst är det intressant, Morrisons experiment med ”ras”, men det är också en väldigt intressant berättelse på andra sätt. De små nedslagen i de båda kvinnornas liv och allt som lämnas osagt däremellan, hur deras relation kan skifta ganska häftigt utan att de träffats emellan, och vad som händer när man plötsligt tvingas ifrågasätta sina egna minnen.

Noveller har egentligen aldrig varit min favoritform av litteratur, precis som jag börjat tycka att filmer rätt ofta blir intetsägande jämfört med tv-serier där man får följa karaktärer genom avsnitt efter avsnitt efter avsnitt. Då och då blixtrar genren emellertid till, och lyckas tränga ihop hela livsvärldar på den oerhört begränsade ytan, och det tycker jag att Morrison faktiskt lyckas med här.

Ella Andrén

Publicerad: 2019-10-07 00:00 / Uppdaterad: 2019-10-07 14:50

Kategori: Recension | Recension: #7879

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?