Amanda lämnar hemorten Nässjö och drar till Brighton för att leva livet med barndomskompisen Kim och hennes punkpolare. Hon ser fram emot sitt nya liv och att bo med Kim, men väl framme blir såklart ingenting som hon tänkt sig. Kim drar sig undan och försvinner till slut helt. Nu måste Amanda försöka hitta sin egen plats i tillvaron – något som är lättare sagt än gjort när man är runt de tjugo och i ett nytt land med nya människor.

Det kanske låter som upplagt för fart och fläkt – men i själva verket är det tvärtom. Problemet med Louise Halvardssons Punkpoet med svensk brytning är att det faktiskt inte händer så mycket. Eller jo, visst händer det saker – men de gör inget större avtryck. Vare sig hos Amanda eller hos läsaren. Amanda träffar en kille. Hon träffar en tjej. Hon hittar ett jobb. Hon får sparken. Hon har sex. Hon har inte sex. Men vad gör det med henne? Vad tänker hon, känner hon? Och vem är egentligen Amanda? Varför har hon dragit från Nässjö, förutom de där uppenbara orsakerna (varför bo i en byhåla när man kan bo i Brighton liksom)? Hur såg hennes och Kims relation ut före Brighton? Vi ges några korta tillbakablickar, men inte mer. Också bifigurerna förblir på något sätt intetsägande. Den mystiske Mannen som krossar hjärtan på löpande band – vem är han? Varför faller brudarna för honom? Det framkommer egentligen inte. Mannen förblir platt och anonym som en skyltdocka.

Först de sista sidorna tänder det till lite, när det är dags för upplösningen. Men upplösningen är upplösning på saker man som läsare inte förstått varit något problem förrän de ska lösas.

Kanske är berättarstilen ett sätt att skildra en punkig inställning till livet, shit happens när man är ung och dum men man bryr sig inte. Tyvärr fungerar det inte riktigt, utan känns mest oengagerat.

Samtidigt går det inte att komma ifrån att Punkpoet med svensk brytning är en bok som är trevlig att läsa. Kan man beskriva en bok som lagom lugn? I sådana fall gör jag det nu. Det är helt enkelt småmysigt att följa Amanda, och hur hon försöker finna sig till rätta i Brighton, bland de andra romankaraktärerna. Halvardsson lyckas också skildra de där åren runt tjugostrecket när man visserligen var vuxen men inte så pass vuxen att man visste vad man ville göra med sitt liv på ett finstämt sätt. Som läsare pendlar man mellan att nostagliskt sakna den tiden och att sucka högt och lättat över att den är förbi.