Bill Callahan har spelat in världens vackraste popmusik sedan 90-talets början, först under sitt pseudonym Smog och senare under sitt riktiga namn och hela tiden har hans styrka varit textförfattandet. Ett textförfattande som berört allt ifrån de stora existentiella frågorna, religiösa tankar och olycklig kärlek. Den enda musiker jag kan komma på som skulle kunna mäta sig med hans textförfattande är Nick Cave som berör ungefär samma sorts frågor och tankar i sitt låtskrivande och när man tänker efter så är det självklart att Bill Callahan, liksom Nick Cave gjort, skulle skriva en roman.

När jag hörde att Callahan skulle ge sig in i litteraturens värld hade jag väntat mig en svulstig tjock bok som berör synen på gud, mörka perversioner och personbeskrivningar som får personerna att försvinna ur bokens sidor och bli verkliga. Istället så blev det en roman som kan verka ganska alldaglig, vid en första anblick med fötterna på jorden och med en huvudperson som vi inte ens får veta namnet på eller hur han ser ut.

Bokens intrig kanske inte verkar så överdrivet spännande men eftersom det är Bill Callahan som skrivit den så var jag oerhört förväntansfull och började läsa boken uppmärksammat som om vartenda ord var av den viktigaste betydelse. I Letters to Emma Bowlcut får vi möta en huvudperson som börjar brevväxla med en kvinna som han attraheras av på en fest. Man frågar sig vad den namnlösa huvudpersonen egentligen vill kvinnan och tvärtom. Boken innehåller 62 brev där huvudpersonen delar med sig av sina tankar, berättar om sitt jobb och vad han gör i sin vardag. Eftersom man enbart får se mannens brev som han skriver till kvinnan börjar jag mer och mer intressera mig för kvinnan och vad hon har för avsikter. Kanske tycker hon bara att det är ett spännande tidsfördriv att läsa och svara på breven hon får? Kvinnan fortsätter att svara på mannens brev trots att han blir mer och mer personlig och öppnar sig för kvinnan mer än vad många skulle uppfatta som normalt att göra till en främling. Han berättar om hans olika frustrationer över tillvaron, hur han misslyckats med att tillfredsställa en kvinna han träffat och sitt stora intresse för boxning. Han beskriver hur han minns allting från festen och vad han tänkte när han fick syn på kvinnan han börjat skicka brev till:

You opened your moth and i wanted to kiss your teeth. Or eat one ore two like mints.

Eftersom jag gillar och har lyssnat mycket på Callahans musik letar jag efter likheter, samband och vinkningar till musiken och mycket riktigt så uppenbaras tidigt albumtiteln till andra skivan i hans egna namn Sometimes I Wish We Where An Eagle men förutom detta finner jag ingenting vilket jag föredrar då jag hoppades och vill att det här ska vara en roman fristående som bok betraktat och inte någonting enbart för redan invigda Callahan-fans.

Själva berättelsen må inte vara det starkaste men just språket gör denna bok läsvärd. Språket känns emellanåt igen från Callahans musik där den mörka humorn är påtaglig och fantastiska beskrivningar överglänser varandra som när huvudpersonen berättar om ett tandläkarbesök:

I had my teeth cleaned by a squat, youthful, 50-year-old with hair so orange it was blue. Her hands were the smallest I´d seen on an adult. It was as if she were bred for the prefession, the way she perched on the chair with her watch in my mouth.

Det här är en roman där inte ett ord är överflödigt och där varje mening är uttänkt i sin sista stavelse. Det märks att Callahan har skrivit texter i många år och han debuterar i litteraturen med bravur, som om han skrivit romaner i många år. Jag hoppas att boken översätts till svenska så fler får upp ögonen för den. Letters to Emma Bowlcut är en märkbart bra debut som förtjänar mer uppmärksamhet, liksom Bill Callahan som är en begåvning utan dess like.