Krönika

Gitarratur

Ända sedan Chuck Berry hittade på 50-talets mest framgångsrika fiktiva figur – Johnny B Goode – har rock, pop, soul, dunka-dunka, kalla’t vad ni vill, varit en av de mest vitala uttrycksformerna (”konstform” är ett farligt ord att använda, det leder bara till ointressanta diskussioner om vad det är egentligen) i världen. De allra flesta som förr i världen kanske skulle blivit poeter eller novellister skriver idag låtar. Ingen tar livet av sig efter att ha läst ”Den unge Werthers lidanden” längre; de drar på Marilyn Manson eller Morrissey i stället.

Så varför skall det vara så förbannat svårt att hitta någon som kan få ihop en bra rock’n’rollroman? Av alla dessa fantastiska låtskrivare borde ju någon ha förmågan att sätta ihop en bok. På något vis måste det gå att förena energin, rytmen, språket från riktigt bra musik med en romans bredd, längd och uttryck. Alltför många av dem har ju prövat på att bli skådespelare och med något undantag – hej Tom Waits – misslyckats kapitalt; dags att pröva på skrivmaskinen i stället?

Flera har gjort det lätt för sig och skrivit poesi, men det är svårt att läsa t ex Patti Smiths eller Suzanne Vegas dikter utan att tänka att de vore bättre med en gitarr eller två. Steve Earles novellsamling ”Doghouse Roses”, som kom för ett par år sedan, är lovande men snubblar ändå på ett vanligt problem, speciellt när han översätter ”Taneytown” till prosa; hur lyckade hans noveller än blir känns det som att han redan har berättat samma saker mycket bättre och kraftfullare i sin musik.

För ett par år sedan, i en bokhandel i Dublin, hittade jag en rätt kul bok. ”Idle Worship” är en essäsamling där bl a musiker som Thurston Moore, Kristin Hersh och Mark E Smith bidrar med olika tankar om musik (det kom ut en svensk motsvarighet med titeln ”Fem meter upp i luften”, som vad jag minns var ganska umbärlig). Men även om boken är klart läsvärd (inte minst för Sinead O’Connors bror Josephs passionerade hyllning till Boomtown Rats) så är den ju ändå ingen roman. Nästa.

Jag ber alla popsnören om ursäkt, men jag måste nämna honom. Lundell. Jo, han har lyckats ett par gånger (även om väl ”Jack” är skyldig åtminstone lite grann av sina royalties till Kerouacs arvingar). Språket i hans böcker har en tendens att hoppa upp från boksidan och åtminstone snegla mot gitarren på väggen. Men hans böcker lider av samma problem som hans musik gjort de senaste 20 åren: han fick slut på saker att säga i höjd med ”Rialto” och har sedan dess mest valsat runt samma tankar i längre och längre böcker som krossas under sin egen tyngd.

Ungefär samma problem har gamle countryräven Kinky Friedmans deckare. Den första man läser – oavsett vilken det är – känns riktigt härlig, om än kanske inte speciellt rock’n’roll; respektlös, talspråksaktig… men återigen, när man läser nästa bok inser man att den är väldigt lik den första. Och nästa ännu mer. Det är mycket lättare att variera samma tre ackord i tre-minuterslåtar än att göra det över 300 sidor bokstäver; riff blir snabbt väldigt tröttsamma i tryck.

Men OK, vi drar fram det tunga artilleriet då. Den ende låtskrivare som på allvar föreslagits för ett Nobelpris. Hur är det med Bob Dylan? Ursäkta, har du läst ”Tarantula”? Det tog förlaget 4-5 år att övertala Dylan att ge ut den, vilket man förstår. En enda lång svada i samma stil som de liner notes han brukade skriva på sina plattor på 60-talet, surrealistiskt, förvirrande och emellanåt riktigt kul:

’I must go sign some papers concerning the zippers of truth’ ’zippers of truth!’ says Chang Chung ’there is no truth!’ ’right’ says Moan ’but there are zippers’

Häller man i sig en pava vin och drar på ”Blonde On Blonde” är det en fascinerande läsupplevelse. Men att läsa den som någon sorts berättelse kräver antingen en hjärna några grader skarpare än min eller ett väl utvecklat sinne för självbedrägeri.

Katten vet om inte den som kommit närmast är Nick Cave. Han har skrivit en enda roman och kommer enligt egen utsago inte att skriva några fler, men ”And The Ass Saw The Angel” är ett lysande stycke rock’n’rollprosa. Cave skrev den under ett två år långt heroinrus i en lägenhet i Berlin täckt med bilder av helgon och pinupbrudar, och fick ur sig ett stycke southern gothic som svämmar över av febersyner, bibelcitat och ond bråd död – lika mycket John Lee Hooker som Gabriel García Márquez. Boken är ondsint, deprimerande och ungefär lika subtil som texten till Nicks version av "Stagger Lee", men som den rockar.

Jag har ännu inte läst Richard Hells eller Lee Ranaldos böcker, och väntar fortfarande på att Lucinda Williams, Luke Haines eller Laurie Anderson ska sätta sig ner och plita ihop en roman. Men ändå… de skulle säkert kunna göra det, men när jag läste dem skulle nog ändå slutbetyget bli att jo, det är ju bra och så, men tänk vilka LÅTAR det hade kunnat bli!

Björn Waller

Publicerad: 2004-08-15 15:18 / Uppdaterad: 2004-08-15 15:18

Kategori: Krönika

14 kommentarer

Har du läst något av Leonart Cohen?
Personligen tycker jag nog att Caves bok är fruktansvärt pretantiös. Olidligt pretentiös. Han verkar inte vara direkt nöjd med den själv heller i den senaste dokumentären om honom som gick på SVT i våras (?).

Daniel Oregistrerad 2004-08-18 14:45
 

Cohen har väl mest skrivit poesi? Läser väldigt sällan poesi i bokform.

Förstår ärligt talat inte vad du menar med pretentiös i det här fallet, förklara gärna närmare; jag tycker språket är ungefär likadant som det han använder i sina låtar från samma tid.

Björn Waller Redaktionen 2004-08-18 18:18
 

Den är överlastad av metaforer och symboler. Som sagt han är inte särskilt impad själv.

Från: Oregistrerad 2004-08-19 13:06
 

Må vara, men jag gillar metaforer och symboler. Inget är tristare än berättelser som inte har något annat att erbjuda än det man ser vid första ögonkastet.

F ö, med tanke på Nick Caves senaste uselheter till plattor är mitt förtroende för hans egna uppfattning om sin produktion (även om jag inte kan minnas att han var SÅ kritisk mot den) kört ganska långt ner i botten.

Björn Waller Redaktionen 2004-08-19 16:31
 

Det är faktiskt ganska lätt att skriva prosa med djup utan metaforer och symbolik. Det är inte där djupet ligger, och det är det jag tror att Cave kommit på i efterhand.

Från: Oregistrerad 2004-08-20 10:48
 

Läs Cohens romaner.

complex Oregistrerad 2004-08-21 11:47
 

Tom Waits är helt klart godkänd i Short Cuts. Eller?

Missy Smith Oregistrerad 2004-08-21 12:27
 

Tom Waits är helt lysande i alla filmer han är med i – det var liksom det jag menade, att han är ett av få undantag från alla pinsamma försök av rockstjärnor att bli skådespelare.

Får lov att kolla upp Cohens böcker.

Björn Waller Redaktionen 2004-08-24 13:37
 

Cohens romaner är suvéräna särskilt den första. Det finns två bara dockl Resten är som du säger poesi. Sköna fölorare heter den ena och den andra heter "the favorit game" förstnämda på engelska är "Beatful losers" min favorit är den självbiografisaka "Favorit game". Nästa är en experiment roman.

Nu kom jag på vad den heter på svenska debuten alltså "Älsklingsleken"

per Oregistrerad 2004-09-03 13:36
 

Nu läser jag igen och förstår.

Missy Smith Oregistrerad 2004-09-24 00:08
 

Ciao Björn,

tack för en charmig krönika. Jag har ofta haft funderingar kring samma ämne.

Men ärligt talat, i min litterära värld så myllrar det av bra "rock’n’roll prosa". Det som är intressant är som du påpekar att så få skivartister lyckas sätta läsvärd prosa på pränt.

Men hur intressant är detta egentligen? i grund och botten så struntar man väl i att t.ex John Fante inte var skivartist. Hans prosa är ändå långt mycket mer "rock" än vad den överväldigande majoriteten av alla arga, kåta, ledsna, proggresiva unga herrar med giratter någonsin kommer att uppnå.

Dock så tror jag att du missat undantaget som bekräftar regeln i din tes.

Läs: Jim Carrolls "the Basketball Diaries" : Mr. Carroll har skrvit en riktigt bra bok, känner Keith och är en känd skivartist

Att inte detta alster näms i din krönika ter sig märkligt.

/ JimBo

ps. Pssa dig för alla Carrolls skivor med undantag för "Catholic Boy"

JimBo Oregistrerad 2005-02-08 15:54
 

JimBo – tack för kommentaren och tipsen. Givetvis har det skrivits bra rock'n'rolliteratur av icke-musiker också.

Jim Carroll – det får jag kolla upp. Känner mest till honom från några grejor han gjort ihop med Patti Smith och så "People Who Died"… som inte övertygade mig så väldigt.

Björn Waller Redaktionen 2005-02-11 18:53
 

hmm, angående Cohen så skrev han båda sina romaner innan han släppt sin första skiva. Cohen är en författare som helt enkelt spelar in skivor och inte tvärtom.

Det fårvånar mig att du missat att the upp Pete Townshends "champagne på läktaren" (Horse's Neck). Jag kommer ihåg att jag läste den när jag var sexton och då tyckte jag att den var bra. Den handlar om sex och typ sex, i alla fall var det det jag kom ihåg från den boken, möligt att den behandlade andra ämnen också.

Pete är ju ändå en av de största med Gitarr

Joel Oregistrerad 2006-05-19 11:29
 

Joel: det beror nog på att jag alltid varit ganska kallsinnig inför The Who. Men den sätts upp på listan, tackar!

Hittade f ö nyligen en ganska intressant bok: Lit Riffs, en novellsamling av en massa olika författare där novellerna är baserade på poplåtar. Vet inte hur bra det kan bli, men ska bli intressant att läsa i alla fall.

Björn Waller Redaktionen 2006-05-19 22:42
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?