Ända sedan Chuck Berry hittade på 50-talets mest framgångsrika fiktiva figur – Johnny B Goode – har rock, pop, soul, dunka-dunka, kalla’t vad ni vill, varit en av de mest vitala uttrycksformerna (”konstform” är ett farligt ord att använda, det leder bara till ointressanta diskussioner om vad det är egentligen) i världen. De allra flesta som förr i världen kanske skulle blivit poeter eller novellister skriver idag låtar. Ingen tar livet av sig efter att ha läst ”Den unge Werthers lidanden” längre; de drar på Marilyn Manson eller Morrissey i stället.

Så varför skall det vara så förbannat svårt att hitta någon som kan få ihop en bra rock’n’rollroman? Av alla dessa fantastiska låtskrivare borde ju någon ha förmågan att sätta ihop en bok. På något vis måste det gå att förena energin, rytmen, språket från riktigt bra musik med en romans bredd, längd och uttryck. Alltför många av dem har ju prövat på att bli skådespelare och med något undantag – hej Tom Waits – misslyckats kapitalt; dags att pröva på skrivmaskinen i stället?

Flera har gjort det lätt för sig och skrivit poesi, men det är svårt att läsa t ex Patti Smiths eller Suzanne Vegas dikter utan att tänka att de vore bättre med en gitarr eller två. Steve Earles novellsamling ”Doghouse Roses”, som kom för ett par år sedan, är lovande men snubblar ändå på ett vanligt problem, speciellt när han översätter ”Taneytown” till prosa; hur lyckade hans noveller än blir känns det som att han redan har berättat samma saker mycket bättre och kraftfullare i sin musik.

För ett par år sedan, i en bokhandel i Dublin, hittade jag en rätt kul bok. ”Idle Worship” är en essäsamling där bl a musiker som Thurston Moore, Kristin Hersh och Mark E Smith bidrar med olika tankar om musik (det kom ut en svensk motsvarighet med titeln ”Fem meter upp i luften”, som vad jag minns var ganska umbärlig). Men även om boken är klart läsvärd (inte minst för Sinead O’Connors bror Josephs passionerade hyllning till Boomtown Rats) så är den ju ändå ingen roman. Nästa.

Jag ber alla popsnören om ursäkt, men jag måste nämna honom. Lundell. Jo, han har lyckats ett par gånger (även om väl ”Jack” är skyldig åtminstone lite grann av sina royalties till Kerouacs arvingar). Språket i hans böcker har en tendens att hoppa upp från boksidan och åtminstone snegla mot gitarren på väggen. Men hans böcker lider av samma problem som hans musik gjort de senaste 20 åren: han fick slut på saker att säga i höjd med ”Rialto” och har sedan dess mest valsat runt samma tankar i längre och längre böcker som krossas under sin egen tyngd.

Ungefär samma problem har gamle countryräven Kinky Friedmans deckare. Den första man läser – oavsett vilken det är – känns riktigt härlig, om än kanske inte speciellt rock’n’roll; respektlös, talspråksaktig… men återigen, när man läser nästa bok inser man att den är väldigt lik den första. Och nästa ännu mer. Det är mycket lättare att variera samma tre ackord i tre-minuterslåtar än att göra det över 300 sidor bokstäver; riff blir snabbt väldigt tröttsamma i tryck.

Men OK, vi drar fram det tunga artilleriet då. Den ende låtskrivare som på allvar föreslagits för ett Nobelpris. Hur är det med Bob Dylan? Ursäkta, har du läst ”Tarantula”? Det tog förlaget 4-5 år att övertala Dylan att ge ut den, vilket man förstår. En enda lång svada i samma stil som de liner notes han brukade skriva på sina plattor på 60-talet, surrealistiskt, förvirrande och emellanåt riktigt kul:

’I must go sign some papers concerning the zippers of truth’ ’zippers of truth!’ says Chang Chung ’there is no truth!’ ’right’ says Moan ’but there are zippers’

Häller man i sig en pava vin och drar på ”Blonde On Blonde” är det en fascinerande läsupplevelse. Men att läsa den som någon sorts berättelse kräver antingen en hjärna några grader skarpare än min eller ett väl utvecklat sinne för självbedrägeri.

Katten vet om inte den som kommit närmast är Nick Cave. Han har skrivit en enda roman och kommer enligt egen utsago inte att skriva några fler, men ”And The Ass Saw The Angel” är ett lysande stycke rock’n’rollprosa. Cave skrev den under ett två år långt heroinrus i en lägenhet i Berlin täckt med bilder av helgon och pinupbrudar, och fick ur sig ett stycke southern gothic som svämmar över av febersyner, bibelcitat och ond bråd död – lika mycket John Lee Hooker som Gabriel García Márquez. Boken är ondsint, deprimerande och ungefär lika subtil som texten till Nicks version av "Stagger Lee", men som den rockar.

Jag har ännu inte läst Richard Hells eller Lee Ranaldos böcker, och väntar fortfarande på att Lucinda Williams, Luke Haines eller Laurie Anderson ska sätta sig ner och plita ihop en roman. Men ändå… de skulle säkert kunna göra det, men när jag läste dem skulle nog ändå slutbetyget bli att jo, det är ju bra och så, men tänk vilka LÅTAR det hade kunnat bli!