När jag såg Zlatan-filmen på SVT fastande jag för delen där han beskrev Malmö centrum. Inte för hur väsensskild den var från Rosengård utan att han aldrig varit där innan han fyllde sexton. Avståndet är 4 km. När Robert Forster och Grant McLennan tycker det tar för lång tid att få sina självfinansierade debutsinglar (500 st) från Sydney, sätter de sig i bilen från Brisbane och åker de 100 milen dit. Och det är första gången de är i en större stad än sin hemstad.

Ingenting annat lika mellan den svenske fotbollsspelaren och de australiensiska musikerna, men som resvan svensk medelklass blir jag i båda fallen något förstummad. Hur den stora världen, att den inte med egna ögon ses förrän långt upp i tonåren. Och i det sistnämndas exemplet så är det två tonåringar som verkligen drömmer om världen utanför Queensland. Tonåringar som studerar konst, som intresserar sig för europeisk film (McLennan) och amerikansk musik (Forster), får ändå hela sin världsbild från tidningar som med dåtidens postgång ligger månader efter att de publicerades. Och har hela tiden sitt geografiska center i en stad som de båda anser vara inget mer än en provinsiell huvudstad, vilken Forster översätter till USA-termer som Mississippi.

The Go-Betweens är ett band vars varumärke alltid varit starkare än dess skivförsäljning och där den kronlogiska karriären skiljer sig väldigt mycket från jämförbara band. Författaren (Forster) grundade bandet under sent 70-tal med önskan att få sin då tillfällige bekant Grant McLennan som medlem. Efter viss tvekan fick han igenom sin första önskan och där börjar delen som han ser som akt ett. Under en tioårsperiod med start 1979 släpper de sex skivor på fem olika bolag. Alltid med goda recensioner från musikpressen och aktade av musikaliska kollegor i mer framgångsrika band. Men utan någon direkt stabilitet, vare sig geografisk eller kommersiell, och när deras sista akt 1-skiva, 17 Lover Lane, inte får det lyft den ur ett retroperspektiv onekligen borde fått lägger de ner bandet. Namnet dör aldrig, de blir aldrig ovänner men ägnar 90-talet åt sina egna namn. Men återgår dryga tio år senare till det gemensamma namnet, vilket naturligtvis blir akt 2. På 2000-talet ger renommén av namnet även den kommersiella stabilitet som aldrig uppstod tidigare, även om det inte innebär country estates på brittiska landsbygden, framsidor i Vanity Fair eller världsturnéer sponsrade av Pepsi Cola. Och allt slutar den 6 maj när Grant McLennan plötsligt avlider i sängen i sitt kollektiv, timmarna innan de skall ha en fest för de närmaste.

Grant & I har blivit hyllad i musikpressen och det är inte svårt att förstå varför. För Robert Forsters biografi om sin bandkollega Grant McLennan och deras band The Go-Betweens är inte bara ett porträtt av en livslång vänskap eller ens av deras band utan lika mycket en sammanfattning av musikhistorien, om man ser den som en genreresa: Bob Dylan – Velvet Underground – punk – new wave – postpunk – indie. Forster har därtill förmågan att både uttrycka sig såväl litterärt som journalistiskt, men alltid med en ödmjukhet och en näst intill vördnad för musiken. Han är en observatör, en nyfiken musiknörd precis som som de recenserande journalisterna men med skillnaden att han varit i det epicentrum de alltid drömt om att vara i: hämtad till Glasgow 1980 av Orange Juice, tillfrågad att vara förband till R.E.M under Green-turnén och som avslappnade vänner till Nicke Cave och de andra i Bad Seeds. Samtidigt som Forster har exakt samma intresse och förmåga att bedöma musik, musikaliskt som textuellt.

Ändå är grunden till hela boken, till varför den är skriven, inte The Go-Betweens, musiken eller den snåriga väg Forster tagit, utan hans livslånga vänskap med Grant McLennan. Hur han som osäker vill-veta-hur-världen-fungerar ser Grant som någon som vet just det. Grant, som kommer från pengar men placerade i den riktiga australiensiska obygden, faderslös sedan sexårsåldern och skickad till internatskola som elvaåring, är en person som kan tillbringa en hel dag i sängen med en trave filmtidningar (som 17-åring likväl som 50-åring) och vara helt och hållet tillfreds med det. Hur Forster under Go-Betweens akt 1 hela tiden haft den publika bilden som den coole, den som hängt på klubbar och sett ”rätt” ut, medan bilden av Grant istället varit den som lagt sig klockan tio med en god bok. Deras gemensamma resa, som den beskrivs av Forster, punkterar en hel del hål där.

Men någonstans där, i den rakt igenom kärleksfulla beskrivningen av en livslång bekantskap, finns det så många frågetecken. Hur de två, som så nära man kan komma en annan person ändå tolkar varandra genom tolkningar av textfragmenten. Forster blundar inte för det, tvärtom ser han fortfarande Grant som en gåta. En person han skulle göra allt för. Och med ett gensvar, men ändå. Deras långa historia till trots. En person han vill lära känna precis lika mycket som när de gick i samma klass på Brisbane University 1977 när han för tidigt avled i samma stad 2006.

P.S. För den som inte vill läsa hela boken, men ändå på något sätt blir intresserad, så finns en utmärkt intervju på Jan Gradvalls SR-blogg, den timmen är tveklöst en bättre promotion än ovanstående recension. Det allra bäste vore dock om Spotify skulle haft den fulla Go-Betweens-katalogen, men de har tyvärr bara 3 av 9 skivor … Men hey, allt ska kanske inte finnas ett klick bort. Så var det aldrig för Zlatan. Eller för Forster & McLennan. D.S.