Det är skrämmande hur snabbt jag utvecklade ett starkt beroende till den. Jag kom på mig själv med att plocka upp den och kolla min mail var och varannan minut, för att jag inte kunde stå emot drivkraften att stilla min nyfikenhet. Steg för steg tog mobiltelefonen kontroll över min tillvaro. Det var inte längre jag som hade kommandot över hur min dag skulle se ut – istället lät jag telefonen och alla dess finesser sätta spelreglerna för mitt liv. Ett pling indikerade ett inkommet mail, som genast måste läsas. Det hela slutade med att jag gjorde slut på förhållandet med min Communicator och ersatte den med en betydligt enklare modell med färre funktioner som pockade på min uppmärksamhet.

Få saker är ju perfekta, eller hur? Men uppkopplingen och förhållandet till internet och då främst dess sociala medier, kan knappt kritiseras utan att du blir kallad för teknologifientlig bakåtsträvare. Det är underligt. Med tanke på hur mycket våra liv har påverkats av detta; den ständiga uppkopplingen är den största förändringen i människans miljö någonsin säger till exempel Adam Gazzaley, en av världens främsta neurobiologer.

Den här boken är som skriven för mig. Jag har visserligen ingen smartphone, och kan därmed bocka av en del av den mest absurda tillgänglighets- och bekräftelsehysterin nutidsmänniskan (i den rika västvärlden, ska kanske tilläggas) lever med dagligen. Men facebook knarkar jag likväl, och när Darmell skriver att livet riskerar bli ”en generalrepetition till nästa facebooksstatus”, så känner jag mig träffad.

De svartvita fotona som återfinns boken igenom föreställer människor med sina smartphones i olika vardagssituationer. Ju mer jag läser, desto mindre känns de som en överdrift.

Psykologen Sherry Turkle talar om fenomenet ”alone together”. Hon menar att när vi har mobilen som en tredje part i alla möten, det vill säga ett halvt öga på mobilen även när vi pratar med andra, förhindrar det oss inte bara från att vara närvarande i stunden. I längden blir också effekten att du även tillsammans med andra människor känner dig ensam. ”Känslan av att vara ensam ökar eftersom vi aldrig övar oss på ensamhet”, skriver Darmell.

En annan psykolog, Michael Osit, menar att ”Generation Text”, som han kallar oss som växer upp med den nya tekniken, är vana vid att få allt på samma gång, utan ansträngning. Låter det skönt och bra? Nja. Fundera över vad det betyder för arbetsmoral, förkovran och utveckling, menar Micke Damrell. Och genast börjar jag tänka på de dåligt underbyggda artiklar som cirkulerar. I och med internets stress att få upp allting så snabbt som möjligt på tidningens hemsida kommer källkritik och granskning ofta i skymundan. Den minst dåliga bieffekten av det torde väl vara några stavfel. Men oj, så mycket större bieffekter det finns.

Egentligen sitter vi på en faktabas som tidigare generationer aldrig ens kunnat drömma om. Ändå är dagens tjugoåringar den första generationen som inte blir intelligentare än sina föregångare. All fakta finns tillgänglig, men de grundläggande kunskaperna att tillgodogöra sig informationen är det värre med. Dessutom finns ständigt distraktion. Undersökningar visar att ungdomar mellan 15-20 år främst använder internet till att hålla kontakten med sina kompisar via sociala medier.

Att få ”allt på samma gång” innebär också multitasking, detta begrepp som många företag specifikt efterfrågar i sina annonser. Och det är väl bra? Att kunna göra många saker samtidigt. Kvantitetsmässigt: ja. Du blir klar. Det tar längre tid och resultatet per grej blir sämre. Vet ni vad som stressar hjärnan mest av allt? Uppgifter och projekt som aldrig når något naturligt avslut. Hej, kattfilmer på youtube. Hej, aldrig sinande tråd av olåsta statusuppdateringar, postade länkar, foton på folks bebisar. Kvalitetsmässigt då? Nej. Studier visar istället att fokus på en sak i taget både ger bättre resultat och gör att du blir klar snabbare.

Stressen av att inte bli klar med saker sätter sig dessutom ofta på sömnen. Och utan ordentlig sömn blir vi faktiskt deprimerade, det är så vi går in i väggen, och i längden riskerar vi allvarliga sjukdomar när kroppen inte får återhämta sig ordentligt. Vad var det vi behövde nu igen? Mat, sömn, närhet. Och stimulans av intellektet.

”Man vill ju inte halka efter!” heter det ofta. Fast glömmer vi inte då att den nya tekniken ska finnas till för vår skull, inte vi för den? Hjärnan är ju också en dator, och kanske behöver den faktiskt lite nedkoppling då och då för att orka med. Men tvärtom visar undersökningar att människor inte skulle drömma om att åka på semester utan sin mobil (läs sin dator).

Jag älskar den här boken. Ännu mer älskar jag den när jag börjar diskutera den med vänner som genast har invändningar. Det stärker tesen om att det finns ett beroende; kanske är vi till och med medvetna om det allihop? Det brukar vara då det är värst att få kritik.

Visst finns det sämre aspekter med boken. Till exempel skulle jag ibland önska mig mer kött på benen. Vissa slutsatser är mer underbyggda än andra, vissa aspekter fördjupas det mer i än andra. Och ibland blir slutsatserna något fåniga. Boken har tankebubblor med titeln ”Micke funderar” som konklusion till varje kapitel, och i en funderar han över varför det bara noteras att barn är fysiskt frånvarande? Borde det inte också noteras när de är mentalt frånvarande? Då tänker jag på min skoltid, som visserligen inte kantades av smartphones, men betydde det att jag var hundra procent närvarande för det? Dagdrömmar, fantasier och klotter i blocken har väl alltid förekommit, kommer alltid att förekomma. Som författare befinner jag mig ofta med halva hjärnan inne i den bok jag för tillfället skriver på, även i samtal med andra människor; det går inte att koppla av. Kanske är det inte samma sak, och alla kan vi må bra av ”härvaro-övningarna” längst bak i boken. Även om jag undrar om inte mindfulness-tjafset på slutet riskerar att få den mest inbitne skeptikern att kasta boken ifrån sig igen…

Och det vore synd. För det är en bra bok, det här. Många tankar, mycket vettigt och intressant. Jag skulle vilja kalla den för livsviktig. Människans högsta önskan är enligt undersökningar, och har sedan långt innan internets födelse alltid varit: mera tid. Men vad gör vi med den?

Kommer du ihåg reklamfilmen där den populäre danske skådespelaren Mads Mikkelsen går runt på en strand och i ett hotellrum medan han filosoferar kring livet? ”Livet är inte dagarna som passerar – det är dagarna man minns”, säger Mads med ett förnöjt leende på läpparna. Visst låter det underbart? Inte minst när budskapet kombinerad med bilder på kritvita stränder och blått hav. Men när man börjar fundera på budskapet är det minst sagt anmärkningsvärt. Att leva för morgondagen och skjuta upp njutning, närvaro och allt det där vi vill hinna med till ett fåtal semesterveckor per år, låter inte som en särskilt njutbar eller långsiktigt hållbar livsstil, åtminstone inte i mina öron. Mads funderingar kring livet sammanfattar på ett träffsäkert vis kontentan av den här boken – fast tvärtom. Livet är också dagarna som passerar.