Till den lilla staden Valleby kommer en dag världens främsta modeskapare, Jean Pierre. Han utlyser en modetävling och alla Vallebys invånare blir som förbytta – var och en av dem vill vinna tävlingen. Men Maja, den ena delen av den mycket berömda detektivbyrån, LasseMajas Detektivbyrå, är helt ointresserad av mode. Hon cyklar ensam runt i Vallby och har tråkigt, enda till ett skrik hörs. Jean Pierres älskade katt Lulu är försvunnen och detektivbyrån har fått ett nytt fall att lösa!

Serien om LasseMajas Detektivbyrå har knappast passerat obemärkt förbi någon som går i låg- eller mellanstadiet. Föräldrar och lärare har högläst sig igenom bok efter bok. Det har gjorts filmer, cd-skivor, spel och pysselböcker. Och visst är LasseMaja-böckerna skickligt uppbyggda. De kretsar alla kring den lilla staden Valleby och varje mysterium utspelar sig på en ny plats, ena dagen är det i kyrkan, den andra på sjukhuset eller i guldsmedsbutiken. Karaktärerna kommer tillbaka i bok efter bok och blir alltmer välkända för läsaren, samtidigt som varje del är helt fristående och läsaren kan börja med vilken bok som helst. Ledtrådarna är alldeles lagom klurigt utplacerade och var och en kan själv försöka gissa sig fram till lösningen på mysteriet.

Men som medelålders förälder kan jag bli uttråkad när vi läser oss igenom den tionde boken. Ja ja, där kommer prästen igen, och han säger ungefär samma sak som i förra boken. Barnen bredvid mig i sängen skrattar, men räcker det? Svaret på den frågan är nog … ja, det räcker, det är för dem jag läser. Och LasseMaja’böckerna är alldeles lagom att sätta i händerna på ett barn som just nått fram till att läsa sina första kapitelböcker. Kanske är det dessutom så att det hör till föräldragenerationens roll att pusta över tråkiga böcker.

Själv minns jag hur Kitty-böckerna och böckerna om Tvillingarna på Sweet Valley High inte köptes in av det lokala biblioteket; de ansågs inte tillräckligt kvalitativa. Men jag älskade dem och läste så snart jag kom över någon av dem. Och knappast gjorde det mig till en sämre läsare, inte heller medförde det att jag aldrig läste något annat, snarare hjälpte mängden böcker mig att utveckla läshastighet, läsförståelse och avkodning.

På samma sätt tror jag att Lasse Maja-böckerna kan fungera. Jag som vuxen suckar över upprepningen och de välkända karaktärerna, men för barnet i fåtöljen bredvid mig utgör det en stimulans … och tids nog är jag övertygad om att barnet kommer att läsa många andra böcker också.