Recension

: Popmusik rimmar på politik
Popmusik rimmar på politik Anna Charlotta Gunnarson
2014
Bokförlaget Atlas
8/10

Hon förklarar historien genom popen, eller kanske tvärtom

Utgiven 2014
ISBN 9789173894579
Sidor 249

Om författaren

Foto: Cato Lein
Foto: Cato Lein

Anna Charlotta Gunnarson är född 1969 i Lidköping och bor numer i Stockholm. Hon är författare, frilansjournalist, manus- och textförfattare. Hon debuterade 2005 med ungdomsboken Samma gamla visa.

Sök efter boken

Det finns uppenbarligen en föreställning om att det är skillnad på konst och konst, skillnad på olika kulturyttringars verkliga betydelse för människor. Det finns enligt den föreställningen de musiker som skapar konst, och så andra musiker som skapar konsumtionsprodukter i form av musik som hamnar på listorna. Som om detta i sig skulle innebära en skillnad i kritisk kraft eller en skillnad i hur musiken kan påverka den som lyssnar.

Anna Charlotta Gunnarson, som även varit programledare för UR-programmet Pop och politik, visar i Popmusik rimmar på politik att listmusik genom historien varit allt annat än tyst och stillatigande inför sin omvärld. Bland listettor och sommarplågor hittar man, om man lyssnar på vad de faktiskt sjunger om, bevis på kamp och protest – historier om att leva under apartheid i Sydafrika, på olika sidor om Berlinmuren, eller mitt i brinnande krig. Man hittar både konsumtionskritik och märkeshets, nationalism och önskan om världsfred. Musiken kan alltså förstås som kommentarer till sin samtid, och Gunnarson förklarar därmed historien för oss utifrån popmusiken.

I korta kapitel förflyttas vi fram och tillbaka i tiden, från och med 1950-talet och popmusikens intåg i historien. Ett kapitel behandlar musikaliska kommentarer till kärnkraften, ett annat medborgarrättsrörelsen i USA på 50- och 60-talet. Den blodiga konflikten på Nordirland skildras liksom inbördeskriget i Rwanda, utifrån den musik som kritiserade, tog ställning för eller emot, eller rent av uppmuntrade till våld och mord. Ett kapitel handlar om hur soldater i krig använder musik för att ‘komma i stämning’ inför anfall, och hur amerikanska soldater idag har högtalare i hjälmarna för att kunna skapa sitt eget soundtrack till det våld de förväntas utföra.

Gunnarson skriver i Introt, dvs förordet, att boken är skriven ur hennes eget perspektiv och att populärmusiken har varit hennes ”väg in i en mindre enögd historiesyn”. I viss mån är detta tydligt då många av de låtar och skeenden hon skriver om direkt relaterar till hennes egen ungdomsperiod – en period i livet då många formar sig själva bland annat genom att konsumera (utvald) populärkultur, och som därmed leder till att denna följer med en genom livet. Min egen sådan period är 90-talet och jag kommer därför alltid att bära med mig grungen och britpopen som en del av min självförståelse. Men Gunnarson vidgar sitt perspektiv rejält och använder popmusiken för att tränga in i konflikter, tider och platser långt från sin egen upplevelsesfär. Hon skriver om hur artister bokstavligen offrar sig själva för att få uttrycka sig i totalitära stater, hur musiker i t.ex. Pakistan hotas, mördas eller bara försvinner. Och hon skriver om afghanska Setara Hussainzada, som under en direktsänd audition till Afghan Star (motsvarigheten till Idol) i ett spontant infall lät huvudsjalen falla en aning samtidigt som hon tog några danssteg. Och hur detta ledde till att hon numera lever i livsfara, gömd och skrämd/hotad ut ur offentligheten. Popmusik kan verkligen vara den plats där kampen om makt och utrymme äger rum. Och kampen är allt annat än ofarlig för de som för den.

Nu är inte Popmusik rimmar på politik i närheten av så tung att läsa som ämnet kan ge sken av. Nog är det allvarliga saker som avhandlas, men Gunnarson har en ton i sitt språk som gör det lätt att ta till sig utan att tyngas ner. Det finns både humor och hopp här. Som när hon skriver om låtar hon lyssnat på som ung men inte förstått p.g.a. av den hittepåengelska hon själv sjöng med i låtarna på. Jag tänker direkt på hur jag bad min storasyster översätta favoritlåten The Final Countdown för mig som sexåring, och hur jag tolkade hennes förklaring som att det var sista dagen att betala räkningarna på. Ibland förstår vi inte, ibland lyssnar vi helt enkelt inte på orden som följer med den där rock- eller dansdängan. Gunnarson lyfter Stakka Bos konsumtionskritiska Here we go again som exempel:

Frågan är hur många som 1993 uppfattade de bitska raderna om att svära sig fri från ansvar genom att skänka sin gamla brödrost till de behövande i Somalia. Jag tror många av oss bara dansade med, orden var inte så viktiga. ”Here we go again, here we go go go to the temper of padumtion. Eller vad de nu sjunger! Kom igen allihopa! Två-tre-fyr!”

Denna alternativa historieskrivning ger i alla fall mig en helt ny förståelse för många stora konflikter de senaste 70 åren, oavsett om de förklaras med utgångspunkt i Eurovision Song Contest eller med hjälp av Owe Thörnqvists Varm korv boogie. Jag förstår plötsligt mer av East Coast / West Coast, jag kan mer om Motown och amerikansk 60-talshistoria, om homosexuellas osynlighet i popmusiken och om gröna vågen i Sverige på 70-talet. Dessutom finns det en spellista kopplad till boken på Spotify, vilket ger både ytterligare förståelse och, inte att förakta, en jäkla massa musiktips. Gunnarson planerar redan att skriva en uppföljare, ”eftersom historien kan skrivas om många gånger än”. Jag planerar redan att läsa den.

Marie Gröön

Publicerad: 2014-09-07 00:00 / Uppdaterad: 2014-09-04 13:09

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5815

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?